POLare på HIS

Presentationen i onsdags, undrar ni? Det gick bra. Jag gillar att hålla presentationer och allt som har med att stå på en scen att göra. Men det här momentet med filmkameran var ju inte jätteroligt. Jag tänkte inte på den under själva presentationen, men när vi sedan fick se våra framträdanden för att utvärdera: Inte det minsta roligt alls. Jag har inget som helst behov av att se mig själv på film. Det är bara obehagligt. Jag vet vilka ticks jag har för mig, jag behöver inte se dem...

Hade efter presentationsdagen en hotellnatt i Nässjö, passade på att njuta av relaxavdelningen på kvällen. Alltså satt jag i en bubbelpool och tänkte på livet och försökte slappna av. På torsdagen startade vi vårt grupparbete som ska redovisas i höst. Vi har en bit kvar kan man säga. Fick även en rundtur på Nässjö brevterminal. För man undrar ibland hur ett brev hinner från ena delen av Sverige till en annan över en natt. För mig är det helt sjukt att det fungerar, den processen är faktiskt väldigt fascinerande. Skulle kunna gå ett par varv till där inne.

Idag, internationella kvinnodagen till ära, så ska jag träffa Cecilaya. Vad vi ska göra är ännu lite oklart, det enda vi vet är att det involverar chokladätande. Och innan dess tänker jag njuta av vårsolen och lugnet.

På tal om internationella kvinnodagen, jämställdhet och feminism. Och det här att vi ännu inte är i hamn.

Det finns en internationell kvinnodag. Det finns ingen internationell mansdag. Behöver jag säga något mer?



Så idag kämpar vi inte bara med varandra. Vi kämpar för varandra. Precis som alla andra dagar!


LOVE / H

Jag har idétorka. Jag ska på utbildning på onsdag vilken denna gång kommer att handla om kommunikation. Till dess ska jag ha förberett en presentation på cirka sju minuter utifrån ett "postbudskap". Jag kommer ingenstans alls med den här presentationen just nu kan man säga. Jag vet inte hur jag ska få någon form av inspiration för att lyckas formulera det hela.

Det ironiska är att jag har improviserat sånt här typ hundra gånger förr. Men det finns en viktig skillnad: Den här gången ska jag bli filmad, för att vi sedan ska kunna utvärdera det hela.

Valfri person som vill komma med tips är varmt välkommen!

Så länge öppnar jag ett tomt worddokument, surfar runt på Postens hemsida och hoppas på det bästa, så att jag sedan kan se veckans avsnitt av Girls.


LOVE / H

Jag är ju sedan länge en stor anhängare av TV-program som är allmänbildande. Exempelvis så har ju Korrespondenterna länge varit en favorit, liksom På Spåret. Hur som helst. Jag kan ha hittat ett program som faktiskt är än mer allmänbildande, om så bara inom ett väldigt smalt område.

Just nu sänder SVT en serie på onsdagskvällar som heter Idrottens himmel och helvete. Den handlar om ungdomsidrotten i Sverige. Hur bedrivs idrotten? Utifrån vilka värderingar? När toppas lag? När petas barn och ungdomar? Är kraven rimliga? Hur påverkar idrottandet kroppens utveckling och psyke?

Ni förstår, det är en helt fantastisk serie som pågår just nu. För alla intresserade finns den på URplay och borde vara obligatorisk att se för alla som någonsin varit engagerade inom föreningslivet. Tränare, domare, aktiva och föräldrar. Alla. Borde. Se. Den. NU.


Jag har fått så många tankeställare och det som slår mig mest är hur många idrottare som måste ha försvunnit längs vägen. Sådana som Zlatan och Martin Mutumba är inte stjärnor tack vare den svenska ungdomsidrotten. De är stjärnor trots den svenska ungdomsidrotten. När jag i serien får se barn som inte längre är välkomna till sitt innebandylag för att de är för dåliga vid nio års ålder så blir jag mörkrädd. Vad hände med det roliga inom idrotten? När försvann det? När fick vi sådan vansinnig prestationsångest? När bestämdes det att tidig elitsatsning är bättre än den naturliga och spontana glädjen till idrotten?

Det värsta med idrotten? Föräldrar. Enligt en undersökning som tittaren delges i programmet. Föräldrarnas press och krav på sina egna barn. Som om det enda barnen är är en kanal för att förverkliga sina föräldrars drömmar. Vem säger att föräldrars drömmar är barnens drömmar?

Eller som Kapten Kid sjunger:
"Har du verkligen valt allt det där?
Har du verkligen valt vem du är?"

Nej, här tänks om. Mina gymnaster ska träna för att ha kul (inte för att jag på något sätt haft världens tråkigaste träningar förr) och de ska tävla för att ha kul. Inte för att jag vill vinna. För hur kul det än är att vinna, desto roligare är det att ha roligt tillsammans. 

Vilka signaler sänder ledare och föräldrar egentligen ut till idrottande barn och ungdomar? Jag lärde mig just i det senaste avsnittet att ätstörningar är tio gånger så vanligt inom idrotten som i övriga samhället. Tio gånger.

Vet ni vad? Jag behöver inte säga mer. Serien får tala för sig själv.

 

SE DEN!


LOVE / H

 

Ska vi prata lite om Blondinbella och feminismen kanske? Ja, det vore eventuellt på sin plats. Alla vi som regelbundet spenderar tid på internet och/eller i sociala medier kan omöjligt ha undgått det Blondinbella skrev om feminism häromdagen. Det började så här:

Jag är inte feminist, utan tycker att feminister är ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för. ”Hörni vad sägs om fler kvinnor i styrelser? ”Inte för att jag känner så många som vill sitta i en styrelse men ändå”. ”Hörni, det där med att få vara toppless inne på badhus, är inte det en kul grej att strida om? Vad säger ni har ni tid nästa vecka? (klunk)” ”Absolut, inte för att jag vill vara topless men det är nog bra ändå”. 

Efter det har det skrivits debattartiklar och spaltmetrar, öppna brev och motkommentarer. Hennes eget svar gjorde ingen klokare, framför allt inte henne själv.

För det första skulle Blondinbella behöva vara en kränkt vit medelklasskvinna för en liten stund. Men det här handlar inte om det, det är ett sidospår.

För det andra så handladr det här om benämningen av feminism som om det inte vore normen. Nej, jag är inte manshatare. Nej, jag tycker inte att alla kvinnor ska sluta raka sig under armarna och bränna sina bh:ar.

För feminismen vill att män och kvinnor ska vara jämställda. Det är inte svårare än så. Och det kan tyckas banalt att så att säga "haka upp sig på detaljer när vi ändå kommit så långt". Men statistiken visar väl kanske att vi inte kommit så långt som vi inbillar oss. Exempelvis så tog kvinnor ut 76 % av all föräldrapenning år 2011. Och i vab-statistiken stod kvinnor samma år för 64 %. Vilka yrken har lägst löner? De kvinnodominerade. Kvinnor är rädda för överfall och trakasserier, kvinnor blir överfallna och trakasserade och ses som offer. Är det verkligen en kvinna som ska bära skulden av en våldtäkt? Är det inte gärningsmannen som ska bära skammen? Det skriver någon annan bättre om: klicka här. Om jag blir provocerad av en mans klädsel, får jag skjuta honom då? Han provocerade mig ju!

Hur som helst. Vi är inte jämställda. Vi är således inte klara. På långa vägar. Jag tänker inte nöja mig med en halvfull kopp. Och jag tänker heller inte nöja mig med att folk struntar i feminismen, alltså jämställdheten. Vem vill att vi inte ska vara jämställda? (Konservativa republikaner gör sig icke besvär).

Eftersom feminism är jämställdhet så borde väl feminismen vara normen? Det borde alltså inte ens vara ett ord. Nu betraktas feminism som något man måste ta ställning till, men jämställdhet är vi väl alla för? Feminism uppfattas ofta som ett skällsord kan jag tycka. Men borde inte antifeminist vara ett ord vi använder mer och använder som skällsord? De människor som faktiskt inte är för feminism, är det inte dem som borde få märkningen, alltså antifeministerna?

Liksom man benämner främlingsfientliga som rasister. Normen är att vara antirasist och det ordet känns därför betydligt mindre laddat.

Feminismen handlar heller inte om att göra våra barn könslösa genom att kalla dem hen. Men att säga att man ska träffa en läkare så får man se vad hen säger är inte mer än rätt. För tar man för givet att läkaren är en han så gör man det till normen. Hen är ett enkelt, praktiskt ord istället för att säga "honom eller henne" så fort man pratar om någon som man inte vet könet på. Och vad är fel med att vara praktisk?

Så. Låtom oss besluta oss för att vi från och med nu använder ordet antifeminist som skällsord och vägrar gå med på att feminism inte är normen.



För övrigt var det en man som först framförde det här resonemanget för mig. Det är skönt att det finns kloka människor där ute. Jag får lite mer hopp om livet och mänskligheten då.

Blondinbella, några tankar?


LOVE / H

ps. All statistik kommer från scb.se.

Jag har kommit på den ultimata OS-träningen. Eftersom OS råkar sändas på Viasat (jag tänker inte ens kommentera idiotin i det hela) så är det ju ett antal reklampauser som ska få plats i sändningarna.
Alla som redan är trötta på Unibets reklam räcker upp en hand!




Nåväl, den ultimata OS-träningen var ju det vi skulle prata om. Det är så lätt att hamna på sidospår. Träningen består helt enkelt av att i varje reklampaus genomföra någon form av styrketräning. Alltså inte så att man blir svettig på något sätt, utan man kan använda sina vanliga kläder. Och det handlar inte om att göra styrka genom hela pausen utan man bestämmer i förväg vad man ska göra.

När jag startade igår kväll så gjorde jag i en paus fem armhävningar, i nästa 20 tåhävningar på tröskel med armarna ovanför huvudet (hej balansträning) och i en annan paus plankan i en minut.

Man hinner inte bli svettig, man hinner inte bli trött, men jag är helt övertygad om att man i alla fall kommer att bli lite starkare. Igår hade jag faktiskt så mycket energi så att jag längtade efter paus för att jag inte ville sitta still. Hej motivation liksom! Idag har jag startat med sidolyft, fem på varje sida. Nästa paus får det bli benböj tror jag.

Man kan ju ge sig regler som att man inte behöver träna om man råkar äta mat medan pausen kommer, men man bestämmer själv. Känns det inte som en fantastisk utmaning?

Vid närmare eftertanke borde man kanske alltid göra styrkeövningar när det visas reklam på TV.

Who's with me?


LOVE / H

Igår var jag i Nässjö hela långa dagen. Aspirantutbildning stod på schemat och ärligt talat så vet jag faktiskt inte när jag skrattade så mycket som jag gjorde igår senast.

Agendan bestod av övningar och samtal om kommunikation. Vi fick öva på samtal som bestod av endast stängda frågor (helt värdelöst), samtal som bara bestod av öppna frågor (lite mer uttömmande, men svårt) och samtal som bestod av olika sorters frågor.

Sedan fick vi öva på coachande samtal. Alltså, coachande samtal kan ju vara världens bästa uppfinning. Man bara ställer ett fåtal frågor och så kommer den andra personen bara på allting själv. Extremt smart, och att det faktiskt gav en stor del av gruppen nya perspektiv på diverse arbetsplatsproblem var väl kvitto nog på hur bra det faktiskt är. Man kan åstadkomma en hel del på 12 minuter coachning insåg vi snabbt.

Sedan fick vi tårta då Carro fyllde 30 år dagen till ära. Självklart var det ett postemblem på tårtan, vad annars?

Efter lunch så övade vi på feedback. Vi fick i uppgift att ge positiv feedback till varandra, att låtsas ge posotiv eller korrigerande feedback till en kollega och dagen avslutades med att vi stod i en yttre och en inre ring och fick ge och ta emot speedfeedback från den andra ringen. Endast positiv feedback då. Alltså egoboosten kära läsare!! Egoboosten.



Det svåraste med feedbackövningar är att man inte får ge någon respons när man tar emot positiv feedback, man får bara säga tack. Att inte haspla ur sig ett "nämen, inte jag. Du däremot..." är så extremt svårt. Alltså verkligen extremt svårt! Men det behövs verkligen övas på, för det är klart att man ska kunna ta emot beröm. 

Allt som allt var det en strålande dag och jag somnade med ett leende på läpparna. När hände det senast? Jag kom bokstavligt talat på mig själv med att ligga och le och småfnissa för mig själv. Längtar redan till femte mars då det är dags för nästa utbildningsdag!


LOVE / H

Well, ett nytt jobb där man tvingas använda sitt huvud hela dagarna och faktiskt tänka har tydligen resulterat i total mental utmattning om kvällarna. Att jag dessutom numera startar mina dagar 05.20 gör ju inte direkt att jag är på topp när arbetsdagen väl är över. Hur lång tid tar det att vänja sig vid okristligt tidiga uppstigningstider?

För övrigt går jobbandet bra tror jag. Fullt upp, precis som väntat och en hel del problemlösning och diskussioner dagarna i ända. Inte helt fel. Imorgon ska jag lånas ut till min originalarbetsplats för en APT-uppgift. Känner mig plötsligt väldigt eftertraktad och grym i allmänhet. Hoppas att det håller i sig efter en sjukt seg höst!


LOVE / H

Efter en veckas horisontalläge på soffan har jag nu tagit mig upp på benen. Jag har sedan jag vaknade klockan tio idag hunnit med att bädda rent, dammsuga, tvätta en maskin, laga matlådor, duschat inklusive tvättat håret (bara fyra dagar sen sist) samt avlägsnat pälsen på benen som fått växa i två veckor.

Paus för att plocka upp hakan från golvet.

Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att jobba som jag gör nu. Kroppen fullkomligt kryper av leda och jag vill liksom bara springa två mil för att få slut på rastlösheten. Men, jag är klokare än så och satsar istället på en simpel promenad till Ica Maxi.

Har ett boktips efter den här sjukdomsveckan. Jag läste visserligen ut den precis i insjukningsläget förra helgen, men ändå. Jojo Moyes bok Livet efter dig är det bästa jag läst på länge. Herregud vilken historia, vilken berättelse. Jag läste den på två dagar och man ville liksom bara fortsätta och fortsätta samtidigt som man ville lägga den ifrån sig för att man inte ville att den skulle ta slut. Kort och gott: LÄS DEN!



Imorgon startar så mitt nya uppdrag på Posten i Tibro. Jag är vansinnigt taggad.
Wish me luck!


LOVE / H

Jag är uttråkad. Jag är just nu så uttråkad så att inget mått ens räcker till för att beskriva exakt hur uttråkad jag är. Jag är sjuk. En envis förkylning håller sitt grepp om mig och vägrar släppa taget. Sedan i lördagskväll är jag liksom halvdäckad. Jag har ännu inte jobbat den här veckan och det driver mig till vansinne. Jag vet att man har rätt att vara sjuk och att man inte rår för det, men jag får ändå dåligt samvete. Måste onekligen jobba på det.

Jag mår också egentligen bättre, om det bara inte var för den här extremt obehagliga yrseln som håller mitt huvud gisslan.

Det känns som ett konstant blodtrycksfall. Och så fort jag reser mig upp så måste jag hålla mig i en vägg. Det känns inte helt okej alls. Men jag har bestämt mig för att jag ska jobba imorgon. För jag har bestämt mig för att jag är frisk imorgon. Jag tänker att optimism inte kan skada.




I vilket fall som helst börjar jag nytt jobb på måndag. Eller det är samma företag, ingen chock där, men jag blir utlånad till ett annat kontor i närheten och ska ha lite andra arbetsuppgifter ett tag. Känns extremt kul och jag längtar!

Nu ska jag och min yrsel återgå till vilotillstånd, vi har inte så många timmar på oss att bli friska!


LOVE / H

2013 har lämnat oss. Spontant vill jag utropa Äntligen!

Jag vet inte vad jag ska säga om 2013.

Möjligtvis vill jag sjunga: Upp och ner ner och upp, grisen gal i granens topp.

I övrigt rekommenderar jag att bläddra tillbaka i bloggen, för just nu orkar jag inte göra det själv. Men kanske en annan dag, vi får se.


LOVE / H

Trodde jag på allvar att jag skulle ha mer energi när jag jobbade kväll?

Efter denna arbetsvecka kan jag konstatera att så icke är fallet. Jag är tröttare än jag någonsin varit efter en arbetsvecka (bortsett från servicetelefonveckor på Kreta). Och den här fullmånen som härjat och stört min sömn HELA VECKAN har liksom inte gjort saken bättre.

Vad jag haft för mig i veckan? Tackar som frågar. Jag har sorterat julkort! That's it. Eller nej förresten. Jag har varit ansvarig för hela Skövdes julkortssortering. Man kan säga att måndag och tisdag var bråda dagar i julkortsfabriken och därefter har det liksom bara sinat totalt. Inte så konstigt eftersom sista dagen att posta var i måndags, men ändå. Nu väntar en ledig lördag (har sällan varit så välkommet) och en söndag som innehåller jobb. Sedan är det en måndag och jag ska leverera årets sista julkort och därefter ta mig norrut till Enköping för julfirande. Som jag längtar efter ledighet just nu!! Det känns på något sätt som att jag aldrig någonsin kommer att återfå någon som helst form av energi igen, men jag jobbar på det.

(bild: kristianstadsbladet.se)

Jag har dessutom utlovat någon form av premiärkonsert på julafton bestående av mig, min röst och min gitarr.   Jag är dock högst tveksam till hur resultatet kommer att bli men jag tar för givet att alla kommer få skratta. Nivån på gitarrspelandet har ännu inte passerat nivån på sångrösten så jag får väl helt enkelt bara sjunga extra starkt om det kniper.


LOVE / H

Jag lever!

Ifall ni tappra bloggbesökare går omkring och undrar om jag plötsligt dött eller fallit av jordens kant så kan jag meddela att så icke är fallet. Jag är högst levande, eller så levande som man nu kan vara i mitten av december när mörkret går igenom både ben och märg.

Det är också högst oklart vad jag ska skylla min frånvaro på. Men jag har flängt land och rike runt de senaste helgerna. Enköping, Stockholm, Karlstad, mera Enköping, Tranemo. Ja, ni förstår. Och däremellan så jobbar jag mest hela tiden.

Men nästa vecka jobbar jag kväll. Ska vi alla rösta för att jag har lite mer ork då? Om så bara på förmiddagarna så är det extremt välkommet.


LOVE / H

Kom här på kvällskvisten hem efter två långa dagar i Nässjö. Chefsaspirantprogrammet har startat med ett internat som varit intensivt, lärorikt och extremt roligt.

Det roligaste jag hörde var när Joniz förklarade en geografisk plats. "Men du vet där vid ån, fast det är ju egentligen havet". Eventuellt skrattade jag så att jag fick ont i magen. Den geografiska platsen var för övrigt Piteå om jag minns rätt...

Sedan fick jag idag en kalldusch i självinsikt. Alltså jag har självinsikt så det räcker och blir över, men när någon annan säger exakt hur man är och ifrågasätter varför man gör som man gör så blir det lätt lite jobbigt. Jag ska jobba på det här. Bra med en utgångspunkt kan man väl tänka helt enkelt!

Förresten är jag så galet trött så att jag inte vet vart jag ska ta vägen just nu. Sängen känns som ett extremt rimligt
alternativ, men inte förrän om en timme.

Hur som helst så tror jag att den här utbildningen kan bli ungefär hur rolig som helst!


LOVE / H

Jag och Horrace diskuterade det här med religion under en lunch i veckan. Man accepterar att människor tror på Gud. Jag kan förstå varför man tror på Gud, men jag har själv så svårt att få grepp om hur man går tillväga för att faktiskt ha en tro på en Gud vars existens aldrig bevisats.

Det vi verkligen kom fram till var att gemene man tycker att folk får tro precis hur mycket de vill, så länge de inte försöker predika eller pracka på sin tro på "oskyldiga" människor runt omkring.

Det här fick mig att tänka.

Hur kan det vara okej att predika om LCHF, 5:2-dieten, Atkins, GI-metoden och pulverdieter med mera, men inte att predika om sin egen Gudstro?

För det man oftast är rädd för när det gäller religion är väl fanatiker och när tron blir så stark att den går till överdrift.

HALLÅ?! Hur många LCHF-frälsta finns det inte i vårt avlånga land? Hur många ser det inte som sin livsuppgift att föra vidare det underbart fantastiska hallelujabudskap som 5:2-dieten innebär? Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag känner bra många fler personer som blivit "frälsta" av diverse dieter än som blivit frälsta av Gud. Eller så har vi bara förtryckt de stackars religiösa själarna så att de frälsta inte vågar ta bladet från munnen och dela med sig av sin tro.

Alla som stängt dörren fortare än kvickt när Jehovas ringt på räcker upp en hand!

Förr var alla tvungna att tro på Gud. Om man nu inte gjorde det så gissar jag att man höll den åsikten för sig själv. Man var tvingad till att gå i kyrkan varje söndag, dop och konfrimation var inget val man kunde göra. Men i takt med kunskapssamhället har religionen alltmer försvunnit, framför allt i Sverige. Ateismen är nu vår statsreligion.


Fast dieterna är väl ändå mest vår religion. Alla måste tro på minst en diet! Men är de dietfrälsta människorna verkligen lyckligare än de Gudsfrälsta? Jag har mina tvivel. För vad bottnar en dietfrälst tro i? Tron på att den fysiska formens välmående automatiskt ska generera ett psykiskt välmående? För många människor verkar tro att om bara utsidan mår bra så kommer insidan att må bra på köpet. Och att om kroppen är i bra form fysiskt så är även psyket vid god vigör. Jag påstår inte att det inte stämmer, men man bör kanske jobba lite mer med psyket och fråga sig varför man vill uppnå ett visst tal på vågen. Är det för ens egen skull? Eller är det för samhällets? Medias? Omgivningens?

Och så öppnar man valfri webbsida eller kvällstidning, slår på TV:n eller reklamradion och så handlar nästan varenda annons om utseende och viktnedgång. Det är som en enda lång parad med människor som står och skriker att man inte duger. Som när man gick förbi det coola gänget på högstadiet vilka granskade en med dömande blickar. Man blir aldrig kvitt dessa blickar. Skillnaden är bara att nu är det annonser om dieter och skönhet som inbillar oss att våra medmänniskor granskar oss med samma vidriga, nedvärderande blickar. Kan man inte bara få trivas med sig själv?

För att bli frälst av en diet och se bra ut (om än högst tillfälligt) är viktigare än att må väl i sinnet?!


LOVE / H

Den gånga helgen spenderades i Enköping (typ som vanligt nuförtiden). Lyckades styra upp en extremt spontan fikadate med Australien-Ellinore och Cam vilket var fantastiskt trevligt. Jag kom fram till att jag borde prata engelska oftare, bara för att liksom.

I lördags kväll så mottog jag min examenspresent från Lillasyster, Danny-Boy, Storebror, Isby-Kvinnan, Bff-T samt Hytt.

Vi befann oss på en stängd restaurang med deras kock, lagade mängder av mat och åt tills vi nästan kiknade, drack vin och hade det allmänt fantastiskt trevligt. Jag hade så vansinnigt roligt den här kvällen. Det är precis sådana saker som man borde göra oftare.

I övrigt letar jag jobb, jobb och jobb. Söker jobb, jobb och jobb. Längtar bort, bort och bort. Försöker jobba, jobba och jobba på mitt tålamod som är så extremt dåligt så att jag inte vet åt vilket håll jag ska titta. Men gitarrspelandet går framåt, så det får man ju ändå vara tacksam för.
Förresten så har jag börjat Postens chefsaspirantutbildning också. Eftersom jag är lite trött på det här med att stå och stampa och måste börja någonstans. Och så längtar jag efter ett mer utmanande jobb..


LOVE / H

Jag saknar verkligen den beståndsdel som bidrar med tålamod till kroppen.

Jag är så trött på att få mail där det står "tjänsten är tillsatt" eller "vi har valt att gå vidare i processen med andra sökanden".

Jag har inget tålamod för att söka jobb. Det är framför allt väldigt svårt när jag inte vet vad jag egentligen vill jobba med. Men jag är så trött på det här med att söka jobb där alla arbetsgivare kräver ett antal års erfarenhet. Hur ska jag någonsin kunna få erfarenhet om jag aldrig bli insläppt? Hur ska jag kunna ha erfarenhet inom ett område som kräver universitetsstudier när jag precis avslutat studierna? Jag är verkligen inte en stjärna på matte men det är en ekvation som är väldigt svårlöst i mitt huvud.

I helgen var jag förresten i Göteborg och besökte min fina vän Lisa. Herregud vad jag saknar alla våra promenader som ägt rum i tre år, dag som natt, i Skövde. Vi har i helgen fullkomligt vältrat oss i självömkan och livsproblem. Vi har fullständigt givit oss hän åt att ventilera allt som vi är trötta på med både livet och arbetsmarknaden. Och det är så skönt att det finns människor som man kan umgås med där man aldrig behöver ge sken av en fasad. Där man vet att det är okej att uttrycka precis allt man känner och tycker. En frizon för både tanke och känsla. Som livet borde vara mest alltså.


Låtom oss riva fasaderna

För övrigt så är jag ju ganska dålig på att dölja mina känslor mest hela tiden, så det är med fasad är något jag jobbar med oerhört sällan. Men i helgen har vi varit fasadfria. Det var välbehövligt och berikande. Och vi har bestämt oss för att NU vänder det!


LOVE / H

Jag har köpt en gitarr. Det kan ha varit ett av mina bättre infall i livet. Det som är mindre bra är smärtan i mina fingertoppar på vänsterhanden. Men en gitarr känns som en optimal sak att ha i mitt liv just nu, då jag behöver distrahera mig från livets stora frågor och beslut. 



Och blir jag tillräckligt bra så kan jag försörja mig som trubadur, och då spelar det ingen som helst roll var i världen jag bor. Alla kan uppskatta musik.

I övrigt har jag min första helg på hemmaplan, helt fri från storslagna planer på över en månad vilket har gjort min själ gott. Jag har tränat, bakat, lagat mat, umgåtts med vänner, läst böcker och tvättat. Det har onekligen varit välbehövligt. Så nu har jag samlat på mig energi för mörka och regninga höstmånader som jag tänker ta med storm när jag flänger från kust till kust i detta avlånga land. Ingen rast och ingen ro. 

Jag har egentligen hur mycket som helst att skriva om, men idag är inte dagen för det. Men förr eller senare kommer den, och vi längtar förmodligen alla dit..;)


LOVE / H

Barcelonavistelsen fullkomligt flög fram, och innan jag visste ordet av var jag tillbaka i ett något kallare Sverige. Men som utlovat är det nu dags för en rapport.

En sammanfattning med så få ord som möjligt skulle kunna vara följande:

* Tapas
* Sangria
* Strandhäng
* Bad
* Shopping
* Nattsudd
* Spontanitet
* Skratt

Sällan har jag blivit så lugn av att se en stadssiluett som jag blev när jag såg Barcelona genom flygplansfönstret. Det var verkligen som balsam för själen. All livsstress, press och ångest fullkomligt rann av mig och innan jag visste ordet av var jag i spansk lunk.

Startade med världens bästa lunch

Här går jag omkring och fyller år och har mig utan att ägna någon som helst uppmärksamhet till min tappra skara bloggläsare. Men det har ni ju lärt er acceptera vid det här laget gissar jag.

Födelsedagshelgen var hur som helst helt och hållet fantastiskt rolig. Lillasyster och Tina kom ner till Skövde för umgänge, i lördags stod en middag med fler vänner på agendan och kvällen blev natt innan vi återvände till Havstena.

Därefter har det gått i ett och jag har haft exakt noll energi över till någonting.

Men jag anar ljuset i tunneln. och på lördag så åker jag till Barcelona. Det är eventuellt precis vad min själ behöver. Nio dagar ledigt, fem dagar i Barna och tid för min själ att återhämta sig efter ett påfrestande sista studieår och en evinnerligt lång jobbsommar.

Om jag längtar? HAHAHAHAHA, gissa en gång.

Återkommer förhoppningsvis om en vecka och lite till med en rapport från min vistelse i Kataloniens hjärta.

Tills dess, hasta luego.


LOVE / H

Eftersom jag inte orkar låta orden göra sina konster som de vanligtvis brukar göra får ni istället en snabb livssammanfattning i punktform.

* Jag har i snart två veckors tid varit lantbrevbärare i Lerdala.

* Jag är extremt trött på grusvägar och min kärlek till asfalt växer för var dag som går.

* Jag kan allt om Marcus Hellners släkt och deras förehavanden (han, liksom dem, är ju från Lerdala).

* Jag saknar mina lunchdater med Horrace i Skultorp.

* Jag ska inte börja jobba i Töreboda.

* Jag fyller tydligen år på söndag.

* Om tio dagar befinner jag mig i Barcelona.

* Hej, min själ är utmattad och ser fram emot att andas katalansk luft och atmosfär.

* Jag ska frossa i sangria och patatas bravas.

* Och på lördag tänker jag dricka bubbel.

* För dagar som dessa måste man fira att man lever och har hälsan. #KristianGidlund


LOVE / H