Jag har fått ett hårstrå i halsen tack vare att jag spenderat hela dagen i vad som mest kan liknas vid ett zoo.
Vi har grupparbetat hos Ana med två katter och två hundar, det finns ju minst sagt bättre förutsättningar för att jag ska fungera som en vanlig person...
Djur och jag går liksom inte ihop och så är det bara. Jag vill inte ens försöka tycka om djur för jag kan ändå inte kommunicera med dem, jag får liksom ingenting tillbaka.
Dessutom är djur sjukt oberäkneliga. En katt sitter på ett golv, en halv sekund senare har den hoppat upp i mitt knä utan minsta förvarning och samtidigt springer en hund runt benen. Nej, min reflex är att sparka och fäkta med armarna, det bara blir så.
Jag läste en artikel i aftonbladet för någon månad sedan om en hundvalp som blivit ihjälsparkad av en man. Mamman med hunden och såklart det lilla barnet som var med på promenaden var ju totalt förstörda eftersom det var världens snällaste valp som bara ville nosa och hälsa. Hur ska mannen som sparkade veta det, undrar jag. Hade jag varit mannen hade jag reagerat på exakt samma sätt, det spelar ingen roll hur mycket kvinnan litar på sin hund för mannen har ingen aning om hur hunden ska bete sig. Jag tycker tvärtom snarare att kvinnan ska bli straffad för att inte haft sin hundvalp kopplad ordentligt. Om man tappar hunden för att man ska svara i telefonen, låt det då ringa! Är det något som är oberäkneligt så är det väl valpar?
Snäll? Farlig? Ingen vet..
Vad gäller mitt hår i halsen så ska jag arbeta vidare för att få bort det. Jag har hostat, gurglat, ätit och druckit och skiten sitter kvar...
Jag har vinterstudion igång, som alltid på helgerna. Hur jag ska lyckas med att plugga idag är ett mysterium eftersom det är slalom, super-g, dubbeljakt och mer slalom...
Hur som helst, det jag stör mig på är att reportarna sitter och kallar horderna av människor som ska in till stadion för ett lämmeltåg. Jag vet inte om de vet vad lämmel betyder, men det betyder gnagare och jag vet inte om jag tycker att det är helt okej att kalla folk det...
Frukost kanske skulle vara på sin plats och sedan ska jag försöka dejta Bryman under dagen.
Bryman är mannen som skrivit min kurslitteratur och den är så sjukt tråkig..
Jag kanske satsar på den andra boken istället. Den som vår käre Leif kallar "genvägen", för det Bryman skriver på tio sidor skriver de på en. Helt klart en bok i min smak!
Idag tänker jag inte röra mig speciellt långt bort från sängen, eller jag vill inte. Jag har träningsvärken från helvetet i kroppen. Det värker från fotsulorna upp till nacken, men jag får skylla mig själv. Man skulle kunna säga att jag kickstartat min kropp med träning...
Den gångna veckan har jag tränat sex pass på sju dagar. Det är mer än vad jag tränat på en hel guidesäsong så det är enkelt att förstå min kropps förvåning...
Igår lekte jag på gymmet med Ana och Edith, först lite rodd och lite maskiner, sedan cirkelträning och när vi var klara fick Ana den briljanta idén att vi kör block två på hennes spinningpass för det är ju bara fyra låtar..
Det känns i min kropp idag, jag vet inte från vilket träningspass värken kommer, det är förmodligen en blandning av allihopa och nu ska jag inte röra mig mot gymmet förrän imorgon kväll.
Min nya atlas har: * Extra storskaliga kartor * Senaste fakta om världens alla länder * Fascinerande satellitbilder i färg * 100 rikt illustrerade temasidor om universum, jorden, klimatet och världsdelarna
Dessutom ligger den i ett fodral vilket ger mig en exklusiv känsla och den är för stor för att få plats i bokhyllan. Vad mer kan man begära?
Min nya föreläsare, a.k.a Leifs efterträdare måste hata längdskidor. Hon har lagt alla föreläsningar och seminarier när det är bra lopp, däremot är dagarna fria när det är backhoppning. Och vem vill se backhoppning när man kan se på längdskidor?
Dagen har således spenderats med en laptop på föreläsningen och svts livesändningar via webben. Jag älskar svt play!
Dagens utsikt..
Vad föreläsningen på fyra timmar handlade om? - Ingen aning...
Jag försökte lyssna, men jag fastnade mest i kommentatorerna med hjälp av en lur i örat. Anne-Lie lånade den andra när Marcus Hellner åkte. Marcus Hellner är ju faktiskt från Skövde och inte Gällivare, eller Skövde och Skövde, han är från Lerdala..
Det svåraste var dock att vara tyst när de gick i mål...
Man skulle kunna påstå att jag tagit på mig rollen som officiell VM-rapportör i klassen, och det är en roll jag utan problem kan stå ut med...
När onsdagskvällen lider mot sitt slut och man är uttråkad efter en produktiv dag så har jag en lösning.
Jag har plockat ner min gamla rullskridskor och tagit ett varv i lägenheten, lite styrketräning och ett par balansakter senare och onsdagskvällen är räddad.
För Skagen, som råkar vara i stan, har gått tillbaka till regementet efter vår middag och jag har kollat på nya glee samt diskat och lägenheten fullkomligt glänser och då återstår endast rullskridskorna. Det finns ju böcker och kurslitteratur, men jag tror att rullskridskorna vinner den kampen också..
Tydligen kommer 90-talet tillbaka. Det är alltså inte bara genom min smått på legendariska spotify-90-talslista detta sker, utan även i form av Filip och Fredriks nya show (Läs mer här).
Dessutom verkar det vara fester med tema 90-tal både till höger och vänster.. Och varför inte? Spice Girls, E-type och Backstreet Boys kan väl gott få gå varma i högtalarna...
Men, eftersom jag numera hänger en hel del på Friskis & Svettis som ett led i min vasaloppsträning så har jag gjort en skrämmande upptäckt. Håll i er...
Cykelbyxan är tillbaka!
Är det verkligen okej? Nej, jag tycker att cykelbyxan var praktisk på 90-talet, när man cyklade eller för all del tränade rent allmänt. Den hade väl även sin storhetstid på 80-talet, men 2011 verkligen?
Nu har jag ju än så länge bara sett män i cykelbyxor. Går de på spinning så kan jag väl godta det, men när de går på ett skivstångspass så tycker jag gott att shorts är ett bättre alternativ.
För det är ju så snyggt?!
Nåväl, vi kan väl återanvända det bästa från 90-talet, men skippa typ krusat hår OCH cykelbyxor?
Jag har spenderat hela dagen i Götet. Sveriges så kallade framsida och med tanke på att snön smält och solen sken så är jag endast för en dag beredd att hålla med.
På hemligt uppdrag med Anne-Lie under dagen efter strosande i Nordstan. Efter det kom fina Anna från GC tillsammans med en Sharm-kollega till henne och hängde med mig medan Anne-Lie skrev och skrev och skrev.
Jag älskar att uppdateras inom apollovärlden trots att jag inte längre är en del av den. Men det är en liten värld och alla känner alla, ungefär som Enköping då med andra ord, och fast jag valt att inte vara kvar i den kretsen så är skvaller om alla ex-kollegor väldigt trevligt.
Annas Sharm-kollega Jimmy fick även känna på min betonghårda rumpa, liksom Anna. Tydligen hade han redan hört talas om den trots att vi aldrig träffats tidigare. Man skulle nästan kunna påstå att min stenhårda röv blivit som en vandringssägen inom apollo, med enda skillnaden från andra vandringssägner att det som sägs som min hårda bakdel faktiskt är sant.
Min enda besvikelse idag är att jag inte träffat på några bekanta människor, för de senaste gångerna jag spenderat tid i Götet så har jag sprungit in i gamla vänner och bekanta lite här och där. Ack vilken besvikelse..
Och den här snubben fick jag heller inte se då vi inte tog oss längre från Centralen än till Nordstan och en byggnad ett kvarter från tågstationen...
När det hänt till exempel en olycka eller när människor blir mördade så kablas det ut i massmedierna.
Det känns som en intern tävling mellan tidningar, radio och tv på vilka som rapporterar mest känslosamt.
Och alla som omkommer i olyckor eller blir mördade eller misshandlade är självklart: "världens snällaste människa, alla tyckte om henne/honom. Hon/han hade mängder utav kompisar och hade inga fiender."
Därefter kommer krisgrupper, fotografier, tända ljus, öppna kyrkor och fritidsgårdar där man får prata av sig.
Missförstå mig rätt, men det kan inte bara vara goda människor som råkar ut för dåliga saker. Eller så är det så att när människor rycks ifrån oss så minns man inte det negativa och så skapar man tillsammans med hela samhället en imaginär helgonbild över hur bra de här människorna var.
Jag har aldrig sett en tidningsartikel där folk sagt att "äntligen kom det tillbaks och bet honom/henne i röven. DET är karma det!" Tvärtom, då rapporteras det plötsligt väldigt sakligt om händelsen.
Men att trycka en orts eller skolas sorg i halsen på alla andra känns lite väl. Jag förstår att de lider, men hur ska jag som läsare, lyssnare eller tittare hjälpa de här människorna? Ingen återuppstår bara för att det skapas en facebookgrupp för sörjande.
Men att uttrycka sig är ju bra. Prata är bra, men det tycker jag att man ska göra i verkligheten, och inte genom sociala medier. Vi tappar mänsklig kontakt, och det är obehagligt.
Jag brukar försöka att undvika att tänka på min tid i Kuwait. De två månader jag spenderade i detta mellanösternland kommer förmodligen att räcka i en hel livstid. Det är hemskt att säga, men så är det tyvärr. Jag har inget positivt intryck av mellanöstern och jag skulle gärna förändra det, men just nu känns det inte så lägligt.
Jag har hela veckan sagt att i Kuwiat kommer ingen att demonstrera, de är för lata för det. Förstå min förvåning när det idag rapporteras om demonstrationer på gatorna (!) i Kuwait. När jag så läser vidare så ser jag ju såklart att det inte är kuwaiterna som demonstrerar, precis som jag misstänkte. Det är statslösa araber som kommit till Kuwait och bott där i många år, men inte har några som helst rättigheter.
Jag vet också hur Kuwait fungerar. De enda som har rösträtt är kuwaitier som kan påvisa att deras släkt bott i Kuwait i före 1920 och aldrig flyttat därifrån. Vid valet 1981 var det 6,4 % av befolkningen och 1985 ännu färre. När kvinnorna fick rösträtt 2005 fördubblades antalet röstberättigade och 2009 valdes två kvinnor in i parlamentet. Dock kan emiren avsätta parlamentet när han vill. För övrigt får kvinnor sedan 2009 ansöka om ett pass utan sin makes underskrift.
Kontentan av detta? Kuwaitierna är sjukt bortskämda av staten och de kan gott dela med sig till resten av landets befolkning, för det är dem som utgör majoriteten. Invandrare och gästarbetare står för cirka 60 % av befolkningen.
Kuwaits fantastiska landskap sett från vilken motorväg som helst i augusti 2007.
Jag har också insett storheten med att plugga på höskola när man har tillgång till Nationalencyklopedien hemifrån. Jag hade hellre haft den i bokform, men internet får duga så länge.
Det är för övrigt ett av kraven man ska ha på sin framtida make enligt min gamla arbetsgivare Julia i Spanien. Snubben man gifter sig med måste ha NE i alla band, i bokform. Jag har dock en känsla av att det kravet blir svårare att uppfylla för var dag som går...
Jag hävdar att om man bara har en galet bra atlas eller kartbok så behöver man inte ha sex.
Jag kan drunkna i en kartbok och vips så försvinner en hel dag under mina fötter. Jag kan sitta på google maps en hel dag och leta upp städer jag varit i för att återuppleva platser jag varit på, med hjälp av satellitfunktionen.
Jag fascineras av fägerna. Det blir en ljusare blå nyans där bergskedjorna under havsytan finns. Det blir vitt där det är höga bergstoppar, Saharas storlek är skrämmande och floderna som mynnar ut i haven är underbara. Jag bryr mig inte speciellt mycket om vad för växter som råkar finnas här och där, utan det faktum att jorden lever är min drog. Att lava plötsligt sprutar ut ur en vulkan, stoppar flygtrafik och minskar växthuseffekten. Det är skrämmande.
När jag bläddrar i en kartbok känner jag mig liten och jag inser hur mycket det finns kvar att se. För jag ska berätta en hemlighet: Ju mer man har sett, desto mindre har man sett.
Likt Atlas vill jag också kunna bära hela världen på mina axlar.
Det känns som att man får ut mer av en kartbok än av sex...
Jag känner stort agg mot folk som lever i det förgågna istället för att blicka framåt. Att längta bakåt är en märklig känsla. Jag har själv gjort det, alldeles för många gånger.
Jag börjar dock inse att det är bättre att längta framåt istället, till en tid man faktiskt kan påverka. Jag kan trots allt inte förändra mina tidigare livsval eller återuppleva förgågna stunder.
Jag kan uppskatta fina minnen, det har jag många av, och nostalgi är något utav det absolut bästa jag vet.
Men nej, jag längtar inte bakåt. Det är klart att jag kan önska att tiden inte går så nedrans fort, eller att jag tagit vara på fina ögonblick lite extra när de skedde.
Men jag kan ändå inte förändra tidens hastighet.
Nej, livet är det som har hänt och det som kommer att hända. När jag vid livets rand bakar ihop allt så hoppas jag att jag kan se tillbaka på allt med ett leende på läpparna...
Och kom ihåg: "Den som står med båda fötterna på jorden står still!"
Leif var fantastisk idag, som vanligt. Jag tror att hela klassen kommer att sakna honom. Han har dock dragit ner betydligt på sina roliga kommentarer, men jag lyckades hitta ett par guldkorn.
Björn skulle skicka mig en bild på Leif, men han hade lagt in mitt gamla grekiska nummer i sin telefon. Eller rättare sagt så hade han tagit informationen från min facebook där det grekiska numret vägrar att försvinna trots upprepade försök. Min förhoppning är att han hittar mitt svenska nummer istället, som han faktiskt har på en lista.
Leif använde förresten ett väldigt vackert ord idag: oomkullrunkelig Jag har funderat på det hela dagen. Vilken tur att min vän google ställer upp för mig i vått och torrt. Jag har nu lärt mig att oomkullrunkelig betyder obestridlig eller orubblig. Jag tror att jag ska börja använda det ordet i mitt vardagliga språk...
Titta, det finns till och med i SAOL.
Förresten, jag önskar mig en SAOL i present så småningom. Inget hem är komplett utan en SAOL!
Jag ska till skolan om en timme. Jag och Sanna ska gå tillsammans, vara där tidigt och få bra platser inför sista dagen med Leif. Vi har sex timmar Leif framför oss, och däremellan har vi lunchmöte med BEST-styrelsen.
Jag har en känsla av att när skoldagen är slut klockan fem ikväll kommer jag att vara ganska väck i huvudet.
MEN, jag har förmodligen en hel drös med nya Leifcitat som kan förgylla vardagen i minst två veckor framöver.
Särskrivningarna kommer snart att ta över världen. De är överallt, och jag får eksem.
Senast sett på facebook bland mina vänner: * stor städat * Niagara fall * hej vilt * msn konversationer * ambulans personalen * tröst shopping
Jag och Storebror har nu en teori för hur vi ska motverka särskrivningarna, eller sär skrivningarna som folk uppenbarligen envisas med. Vi ska istället göra sammanskrivningar (ja, det är ett ord och inte två!)
Man kan väl för all del ha en braidé istället för en bra idé om man nu kan göra en senaps sås istället för en senapssås. Man kan också anse att gleea är svenskaspråkets bästa verb (betydelse - att titta på glee). Och man kan göra svenska språket till ett ord om man kan göra sjuksköterska till två (Sjuk sköterska, det ändrar ju uppenbarligen betydelsen av ordet markant).
Är tillbaka på schlätta och mitt kylskåp gapar tomt. Trots dess ringa storlek närapå ekar det när man öppnar dörren..
I min kyl finns för tillfället följande: En fetaost En öppnad burk pesto En burk creme fraiche, som har gått ut En mangoraja, som också gått ut Ett ägg, som funnits sedan urminnes tider En tacosås En färdig keldasoppa Bregott Tomatpuré på tub, som räcker en livstid En smör- & rapsoljaflaska En marmelad jag åt av en gång i september Två buljoner, av okänd smak En flaska Real lime En förpackning mjölk, som trots att den är laktosfri har varit öppnad för länge för sitt eget bästa Ketchup, alla studenters bästa vän En flaska sweet chilisås som är så fullproppad med socker att utgångsdatum kan ignoreras
Någon som vill komma med fantasifulla frukostförslag? Jag har inte ens bröd hemma, men marmelad kanske är gott utan bröd?
Jo, det här med Vasaloppet. Det är på riktigt. I helgen har jag spenderat tid i skidspåren för första gången på tre år. Och för tre år sedan åkte jag bara en gång, ett varv. Så det här måste kallas nytt rekord sedan 2006.
Vad har jag gett mig in på?
Ska snart träffa Cirkusprinsessan för en lunch innan det bär av mot Skövde ikväll. Min lägenhet är tom på mat, och jag tvivlar på att jag har ork att gå och handla ikväll. Det beror på hur ont ljumskarna gör...
Men åh vilket härligt snöoväder som tog tag i Skövde...
Jag tänker spendera dagen med storstädning av min lägenhet, packning för Enköping och sedan ska jag lyckas pallra mig till Friskis för Fuego med Edith....
Jag har avnjutit en fullkomligt fantastisk långhelg i Enköping. Jag hade kameran med mig, men den har visst legat i väskan hela helgen.
I torsdags kväll hängde jag hos Storebror, jag pratade, han skrattade. Jag dreglade framför TVn och han pratade mest om bilar.
Fredag träffade jag Caroline i Västerås, en tur på stan trots besvikelse på shopping och därefter en tur till Mammas nya jobb. Kvällen spenderades hemma med Jesper i form av terapisession. Jag minns inte ens när vi träffades senast och diskuterade allt mellan himmel och jord. Och dessutom fick man skratta en hel del.
Lördag skulle jag och Lillasysyter visa vilka stöttane systrar vi är och tog således med oss Daniel och gick på fotboll. Men Storebror fick inte spela förrän i andra halvlek så vi gick hem igen, för roligare än så kan man ju ha. Kvällen bestod av släktmiddag och taxiverksamhet åt dessa släktingar.
Söndag och promenadernas dag. Ett besök hos Kusin och Peter, sedan kom Tina och vi gick Enköping runt halva dagen. Sedan åkte jag till stödboendet på Skyttegatan för att se hur lägenheten artar sig hos Jesper och så bidrog jag med min fantastiska skruva-IKEAmöbel-kunskap. Framåt kvällskvisten tog jag en snabb sväng till Storebror igen för att sno lite serier.
Idag var jag uppe i ottan, skjutsade Mamma och gick sedan till Posten med en kladdkaka för att förhandla om sommarjobb lite snyggt. Jag älskar att jag har Lasse runt ett lillfinger och att jag förmodligen får som jag vill!
Nu ska jag till Ann, hon ska få knäcka höfter, rygg och nacke åt mig. Därefter blir det pannkakor hos Farmor och sedan tåget hem till Skövde igen. Jag tror dessutom att jag ska lura Lisa att komma till stationen och möta mig.
Det är verkligen übertrist och grått så kallat novemberväder ute. Jag vill ju ha vår, men idag är det i alla fall februari. Januari var nog den längsta månad jag varit med om på länge, den ville liksom aldrig ta slut.
Igår fick vi äntligen träffa Leif igen, han livade upp tillvaron lite grann efter söndagkvällens fullkomligt platta fall. Jag vet att jag mitt i det känslomässiga kaoset försökte att identifiera känslorna, om det var ilska, besvikelse, ledsamhet eller något annat, men jag lyckades inte över huvud taget. Vilken missräkning efter en hel termin av socialpsykologi- och psykologiplugg.
The only way is up konstaterar jag och ignorerar stormen utanför fönstret. Förhoppningsvis blir det en liten promenad med Lisa till kvällen...
Har efter fyra mer eller mindre sammanhängande år på diverse platser världen runt bestämt mig för att växa upp, flytta hem till Sverige och börja plugga. Kulturkrock, hej! Vi får se hur länge jag klarar av att sitta kvar på samma ställe. Nåväl, det är i alla fall en ny hemstad...
