När man pluggar arbetsrätt så blir det plötsligt väldigt tydligt hur mina arbetsförhållanden i det forna guidelivet egentligen var.
Att man har rätt till minst 36 timmars sammanhängande ledighet varje vecka till exempel, HAHAHA. Att man har rätt till minst 11 timmars dygnsvila, varje dygn, HAHAHA. Att man inte får jobba mer än 48 timmar övertid på fyra veckor, HAHAHA. Att man får betalt för övertid, HAHAHA.
Övertid, mertid och ob-tillägg finns inte i den världen.
Jag hörde på p3-nyheter idag att Langley inte har speciellt bra arbetsförhållanden alls:
Riktigt så illa hade väl inte jag det, men reglerna följdes definitivt inte.
Det hade ju varit fördel att då ha ett fack som hjälper en, men reseledare går under ett fack där ingen i facket bryr sig och eftersom ingen i facket bryr sig är ingen med i facket. Paradoxalt, inte sant?
Men om man är anställd i Sverige så borde väl samma regler gälla?
Hela charterbranschen skulle förmodligen försvinna om alla regler plötsligt skulle börja följas, eller så skulle resornas pris stiga med ofantliga summor.
När jag och Edith var på Kreta på vår kärlekssemester så bodde vi på ett hotell där väldigt många ryssar bodde. Man kan säga att vi under vår semestervecka blev ett med den ryska kulturen. Vi har därför beslutat att vi måste åka till Moskva. Vi har inte sagt när, men vi har heller inte sagt om. Moskva är helt enkelt en resa vi ska göra. Vi ska åka tunnelbanan som jag hört är helt gudomligt fin, vi ska se Röda Torget och Kreml. Vi ska köpa matrjosjka-dockor och pälsmössor, äta piroger och dricka vodka på nattklubbar.
Jag tror att det kan bli en fantastisk resa, men att vi kanske är lite blekare än vi var sist när vi kom hem...
Någon som vill åka med?
För övrigt tänker jag mig att Moskva åker man till på vintern, bara för att få den rätta känslan av Ryssland.
Idag har jag försökt studera Arbetsrätt och det går faktiskt framåt måste jag säga. Det börjar falla på plats bit för bit vilket är skönt och jag har kommit igång med att skicka in lite case till läraren för rättning. Idag har jag till och med börjat skissa på ett första utkast till inlämningsuppgiften.
På föreläsningen idag fanns en Kristina Lugn-look alike. Det är helt sinnessjukt hur lika de faktiskt är. Det långa oborstade håret i samma färg och det lite vågiga i längderna. Ett lite tillbakadraget uttryck och samma klädstil, eller så jag inbillar mig att Kristina Lugn klär sig i alla fall.
Efter föreläsningen såg jag 'Han där uppe' men insåg inte att det var han förrän jag redan gått förbi. Det var ju synd annars hade vi kunnat bonda lite mer.
Nu står maten i ugnen, jag ska på fuego och därefter blir det en kväll med Grease ett och två hemma hos styrelsekollega Hanna.
Jag måste säga att jag har haft en fullkomligt fantastisk födelsedag på alla sätt och vis.
Jag var på plats hos min kära vän Ana klockan 8.05 imorse, hon öppnade dörren lite småtrött och vi sa Grattis i munnen på varandra exakt samtidigt. Vi tackade även samtidigt och hon fick kort oja om att hon är tre hela år äldre än mig. Hon hade tänt två ljus på bordet, ett för sig själv och ett för mig.
Gruppkonstellationen var lite annorlunda idag mot vad den brukar men vi är öppna för nyheter och det var väldigt trevligt.
Vi åt en stor tacolunch och min fantastiska egenhändigt bakade kaka till fika därefter. Vi satte till och med i ett ljus och hjälptes till att blåsa ut det samt önska oss något.
Jag har även varit en sväng till optikern vilket var trevligt, men ingen sa grattis och det gjorde mig lite beklämd. När Anas dotter kom hem fikade jag en gång till med henne och försökte flörta till mig en grattiskram samt påpeka att hennes långa lock i nacken påminde något om Roberto Baggios långa fläta.....Ana höll visst inte med.
Därefter åkte jag till skolan för ett långt möte inför mentorskapsprogrammet. Det var ju vad det var, men sällskapet var trevligt, speciellt när vi fick mingla och satte oss i ett hörn :)
När mötet var slut så samlades jag, Evelina och Sara hemma hos mig. De lagade och bjöd på mat vilket jag tyckte var väldigt trevligt, det var dessutom väldigt gott.
Plötsligt knackade det på dörren och det var min granne en våning ovanför. Vi kan kalla honom 'Han där uppe'. Om jag i framtiden pratar om 'Han där uppe' så syftar jag inte till en eventuell gud. Jag syftar till min granne. Han sa att han hade fest och undrade om det lät för högt. Sara och Evelina tyckte att det var så gulligt så att de fullkomligt skrek ut att jag genast borde gifta mig med den här gulliga ekonomen alternativt hans kompis som bor tre våningar ner. 'Han där uppe' hade tydligen knackat på klockan sex för att förvarna om kvällens kommande eskapader, men jag var ju på möte då. Han hade då gått in på hitta.se och försökt ringa mig, men hamnat hos en namne i Töreboda. Jag måste säga att allt agg jag haft mot 'Han där uppe' rann av mig på en halv sekund.
Sedan småpratade vi lite om utbildningar och sånt och han sa att jag skulle ta hans nummer och skicka ett sms om de störde för mycket. (Är det här möjligtvis ett trick för att få mitt nummer? Kommer han störa extra mycket nu tills jag skickar ett sms?) Jag döpte honom till 'Han där uppe som dunkar' i telefonen och vi skrattade alla i samförstånd.
Apropå ingenting säger jag plötsligt "Jag fyller år idag, vi har lite kalas här". Ekonomerna sa grattis och tänkte förmodligen genast att POLare inte vet hur man festar om en går i tofflor, en sitter på golvet i träningsoverall och en ligger i sängen framför datorn.
Jag funderar på att skicka ett sms och säga att de inte vet hur man festar då det låter alldeles för lite, trots att det inte är sant.
Därefter har Sara och Evelina legat i en hög på mitt golv i skratthysterier då jag berättat historier från mitt forna guideliv, bland annat min utflykt till Stavros. Jag såg ju visserligen det roliga i situationen, men så hysterisk måste man väl inte vara?
Nu börjar dagen lida mot sitt slut, smsen och samtalen har lugnat ner sig och dagens sista överraskning mensvärken börjar infinna sig.
Herregud vilken alltigenom trevlig dag det har varit.
När jag läser det här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13645654.ab så känner jag plötsligt att jag saknar en gen. Min amygdala reagerar snarare tvärtom, spindlar och kackerlackor skrämmer mig inte nämnvärt medan en hundvalp känns mycket mer oberäknelig och farlig.
Det är söndag och det regnar som vore det inte finnas någon morgondag i Skövde. Jag tänker inte ens dra isär gardinerna för att se eländet. Det räcker att jag ser igenom den tunna svarta väven och jag vill bara lägga mig under täcket och sova till imorgon.
Jag har ännu inte tagit mig ur sängen trots att jag varit vaken i tre timmar. Jag håller mig till helt vanliga söndagsbestyr, alltså titta på film, jag har till och med lyckats äta frukost. Annat man alltid gör är ju till exempel att sjunga in a cappella-sånger med hjälp av 'ljudinspelaren' och därefter lyssna på sin egen fantastiska stämma för att stilla undra varför man inte är en rockstjärna.
Jag borde ju egentligen studera idag, men jag och Edith var ju så oerhört effektiva igår när vi pratade om arbetsrätt. Det vill säga ända tills hon kastade ut mig för att istället gå på hockey. Jesus Kristus alltså. Men nu är ju hockey inte heller min bästa sport så jag hade eventuellt också kastat ut mig.
Jag önskar att jag hade inspiration att skriva på min bok, det kanske kommer om jag bara öppnar ett dokument. Men jag vet inte om det melankoliska vädret hjälper mig i de, för avsikt, komiska reseledarbetraktelserna.
Jag har bokat tvättstugan ikväll, vi får väl se hur det blir med den saken, jag tar det kanske imorgon istället.
Jag hittade en bild från i somras där vi ser väldigt glada ut..
Det är visst fredag idag vilket innebär fyra dagars ledighet, jag klagar inte. Jag hade planerat att spontant åka till Köpenhamn för att träffa heta danska män samt hälsa på Camilla, men hon var visst upptagen.
Istället har jag suttit i skolan på lunchen och försökt kränga bowlingbiljetter, veckohandlat, hämtat omklackade skor samt tagit en promenad upp på och runt berget. Jag har tydligen lyckats att totalt ignorera skolböckerna ännu en dag till mitt stora förtret, men jag tänker att det ordnar sig så småningom.
Ikväll ska jag och Edith göra en utflykt ända till ICA Maxi samt Sigges för att handla mat och hyra en film. Jag tänker mig att det kommer att bli en ytterst trevlig afton.
Jag vill även tillägga att jag har stora förhoppningar om att studera imorgon.
Idag har jag pluggat arbetsrätt. Vi har diskuterat AD 29/29 som även är en princip. Jag behöver inte gå in på vad domen handlar om för det förstår jag knappt själv än så länge, men vi kom att diskutera varsel, strejk, lockout och annat.
Det som jag hakar upp mig på är till exempel lockouten som var i NHL för ett par år sedan och den som nu är i NBA. Jag är inte helt hundra på var de faktiskt gick ut på men jag har för mig att NHL ville sätta lönetak för spelarna, men att spelarnas förbund inte gick med på det.
Rätta mig om jag har fel, men tjänar inte dessa idrottstjärnor fruktansvärt mycket pengar? Säsongen 2001 tjänade Peter Forsberg 121 miljoner kronor. När Zlatan skrev på för Milan så var det enligt avtalet 9 miljoner euro han skulle tjäna per år. Formel 1-föraren Kimi Räikkönen tjänade år 2009 314,1 miljoner kronor.
Vad gör de här människorna med alla sina pengar?
Och framför allt: HUR kan man tycka att man är värd att tjäna så mycket pengar?
Jag vet också att idrottsmän har en extremt kort karriär, bla bla bla. Men Räikkönens årslön 2009 är mer pengar än vad jag skulle kunna göra av med under hela min livstid. (Under förutsättning att jag inte får för mig att köpa typ en ö, men vad ska man egentligen med en ö till?) Vi pratar alltså om sport här, inte något som sker på liv och död. Sport.
Ibland är världen väldigt skev, och det kan göra mig väldigt arg!
Idag känner jag mig återigen som en människa efter gårdagens platta fall som helt och hållet berodde på lördagkvällens alkoholhantering. Hur det blev som det blev har jag ingen aning om, men jag vet att jag bokstavligt talat spenderade hela gårdagen i sängen med hela säsong tre av sex and the city, huvudvärk samt andra bakisfenomen.
Nu har jag sovit tio timmar, ligger milslångt efter med pluggandet och önskar mig en effektiv dag!
Lisa är fantastisk på alla sätt och vis. Hennes minne är inte alltid det bästa, men det är också det som är en del av hennes charm.
Lisa och jag brukar gå långa promenader och vi har stora funderingar som gäller hur vi egentligen ska kunna lösa hela världens problem. Vi har till exempel planer på att skriva en bok som handlar om hur man har kakan och äter den samtidigt.
Jag och Lisa försöker komma fram till när (vuxen)världen blev så skev, men vi börjar inse att det kanske har med åldern att göra. Ibland önskar vi att vi var yngre och mer naiva än vad vi är nu.
När luften gick ur mig här i helgen och början på veckan så har Lisa och jag diskuterat väldigt mycket.
Och Lisa är en sådan person som man alltid blir på bättre humör av att vara omkring.
Idag fick jag en present av henne när jag kom till skolan. Hon hade till och med slagit in den. Och detta bara för att jag varit lite nere och varken vetat upp eller ner de senaste dagarna.
Ibland kan man få för sig att Lisa är lite blåst, men ofta är hon smartare än Dalai Lama själv när hon ger sina kloka råd om livet.
Alla borde ha en Lisa i sitt liv. Olika vänner är bra på olika saker, Lisa är bäst på att få mig på bättre humör.
Jag har en granne som verkar tycka att technomusik är den bästa musik som finns. Personligen hatar jag det. Det är tre, max fyra toner som går om och om igen i ett ändlöst dunkande utan en antydan till att någonsin ta slut.
Den här grannen har väckt mig om nätterna och hållit mig vaken om kvällarna flera gånger sedan jag flyttade in i min nya lya. Jag lämnade således en arg, men pedagogisk och lättsam lapp i min grannes brevlåda då jag inte var 100 % säker på att ljudet faktiskt kom från hans lägenhet. Det gjorde den visst, för dagen efter så kom han och knackade på och bad om ursäkt för att ha stört. Han sa även att om han störde mig igen så var det bara att komma och knacka på så skulle han sänka direkt.
Här sitter jag nu, 23.05 en tisdag med ont i halsen, en rinnande näsa och dunka dunka i väggen. Jag har varit och knackat på tre gånger men ingen öppnar. Jag har varit ute på balkongen för att se om jag kan se honom, men det gör jag inte heller trots att det lyser i hans lägenhet.
Betyder det att jag måste lämna honom en arg lapp till i brevlådan? Det känns ju så himla fegt och mitt motto är ju 'AGERA!' Typ.
Ibland önskar man liksom att man bor i ett stort hus ute på landet utan några grannar. Då är det väl bara djur som stör friden och ärligt talat kanske det är värre....
Skolan har startat igen, nollningen är över och hösten är på ingång. En födelsedag stundar, kurser väntar, litteratur ska beställas och läsas och jag har en bok att skriva på.
Jag ska igång med träningen igen, umgås med fina vänner, hinna åka hem för att ha kalas och få presenter. Sittningar ska arrangeras och deltagas på och Mölltorp ska förhoppningsvis besökas.
Jag ska ta mig tid att blogga här i veckan. Jag ska bara hitta någon slags inspiration först.
Efter veckan och helgen är det bara som om luften totalt gått ur mig, men jag letar efter nya krater för fullt.
Har efter fyra mer eller mindre sammanhängande år på diverse platser världen runt bestämt mig för att växa upp, flytta hem till Sverige och börja plugga. Kulturkrock, hej! Vi får se hur länge jag klarar av att sitta kvar på samma ställe. Nåväl, det är i alla fall en ny hemstad...
