POLare på HIS

Medan jag har fullt upp med postarbete och plugg hela veckan så tycker jag att ni alla ska gå in och lyssna på mitt och Lisas podcastavsnitt.

Det finns här.

Enjoy!


LOVE / H

Jag förstår att ni snart undrar ihjäl er för hur det går med mitt pussel.

Kan meddela att jag lade färdigt det i tordagskväll och att resultatet ännu pryder mitt köksbord. Jag har inte riktigt mage att fördela det i 1500 osammanhängande bitar när jag nu åstadkommit ett så fantastiskt motiv. Pusslet är helt, och då får det vara det. Kanske till på måndag, vi får se.

Är det inte väldigt ironiskt att jag och min kompanjon skriver vår c-uppsats om motivation men att jag idag ändå har stora problem att motivera mig till att göra den här hemtentan?

I vilket fall som helst, jag har studerat lite granna. Jag har även pusslat en del, och pusslet går verkligen framåt.

Imorgon ska vi studera ända in i kaklet så att den här erfarenhetsrapporten blir klar någon gång och vi kan ta helgledigt.


LOVE / H

Konstaterar efter lördagen att vinkvällar är något vi borde arrangera oftare. Mer behöver inte sägas och vi lämnar snabbt ämnet för att hasta vidare till ett annat.

Jag köpte ett pussel förra veckan. Det stod nämligen Hanna på det i butiken och så fort jag någon dag senare bestämde mig för att köpa det var det så klart slutsålt. Tacka vet jag butiker på internet för pusslet anlände i fredags och min strapats mot toppen påbörjades.



1500 bitar ska falla på plats. Jag är klar med ramen, texten överst på motivet, ekvatorn och hörnmotiven. Det går sakta men säkert framåt och jag har lite granna börjat se det här med pusslet som en metafor för livet i stort.

Plötsligt har jag börjat tänka på livet som ett enda stort pussel. Väldigt väldigt väldigt många bitar som tillsammans ska bilda en helhet, ett enhetligt mönster. Ibland kanske man har försökt använda sig av fel bitar lite för ofta och för länge, men det är aldrig för sent att hitta rätt bitar som passar in i mönstret. 

Mitt stora existentiella problem just nu handlar om huruvida livet har ett förutbestämt mönster eller om man själv väljer mönstret så att säga. Jag vill ju verkligen tro att man väljer mönstret till sitt eget pussel men samtidigt är vi ju skolade i den sociala konstruktivismen som säger att allt är just socialt konstruerat. Det betyder ju alltså att hela vår existens är konstruerad och att den "bör" följa vissa givna mönster och normer. Mönster och normer som man kan ifrågasätta om man vill vara en del av för att man verkligen vill vara en del av dem eller för att man borde vilja vara en del av dem.

Vissa forskare menar att det vi kallar naturen och jorden existerar oberoende av människans existens, och det kan man ju tycka är en rimlig tanke. Men vi har ju gett naturen en mening och om vi inte fanns på jorden, skulle jorden finnas då? För om ingen är medveten om att jorden finns, finns den då?

Jag kände idag att jag hittade essensen med sociala medier. Om man inte finns, finns man då? Alla vill visa att man finns för att om man inte finns i de sociala medierna så finns man inte? Den här bloggen skulle ju vara helt ovärd att ha om den inte hade några läsare. För även om jag mestadels skriver för mig själv så vill jag ju att människor ska skriva det jag läser. Annars hade jag skrivit i en dagbok eller ett vanligt worddokument.

Hur fanns vi innan internet fanns?

Om det är någon som har svar på de här frågorna så är man mer än varmt välkommen att höra av sig.


LOVE / H

Det här jag sa om att jag hatade mars i onsdags. Det är dessvärre inget som har förändrats sen dess. Dagen blev inte bättre. Torsdag och fredag har jag arbetat som postiljon samt haft noll energi över till annat.

Ibland går livet upp och ibland går livet ner. Nu ska det banne mig gå uppåt igen. Jag tänker starta helgen med lite plugg och förhoppningsvis kommer det att gå i ett rasande tempo. Därefter behöver jag sanera min lägenhet innan kvällen ska präglas av vindrickande.

För vi har väl inte glömt att vin är det bästa vi har förutom varandra.

We've got tonight. Who needs tomorrow?


LOVE / H

Rent spontant kände jag idag när jag vaknade att jag hatar mars. Jag vill ha vår, jag vill ha sommar i luften. Jag vill att mina vårtulpaner ska ha sällskap av solsken och inte snöfall där de står och tittar ut genom köksfönstret.

Jag och min cykel har ju blivit bästa vänner de senaste veckorna och kommit överens om att det är cykelvänligt vårväder. Måste jag börja gå överallt igen nu? Det känns faktiskt inte alls okej.

Det gör heller inte det faktum att jag varit utan nässpray i två dagar men fortfarande är täpt i näsan och har andningsproblem. Betyder det att jag fortfarande är förkyld?

Varför har jag ingen resa inbokad?

Dagen kan bara bli bättre!!


LOVE / H

Jag måste säga att den delen av familjen Hedström som består av kvinnor har haft en fantastiskt härlig helg här i Skövde. Vid ankomsten i fredags så packade vi direkt varsin väska och gick till Arenan för att spendera ett antal timmar på SPA-avdelningen. Med bubbelpool, hamamsten, diverse bastuar, badande utomhus, aufguss och vindrickande var det en så perfekt start på helgen som man kunde få.

En promenad hem samtidigt som solen gick ner när vi var lagom sega var välbehövligt. Väl hemma lagade vi mat och drack vin. Åt mat länge, åt ost och kex, drack mer vin och åt gudomlig choklad. Därefter dansade vi Just Dance 4.

Man kan säga så här. JAG FICK FEM STJÄRNOR!!! Jag har aldrig fått fem stjärnor förut, jag har varit vansinnigt nära men nu var det dags. Lillasyster var något utav en naturbegåvning och nådde väl upp i fyra om jag inte minns helt fel. Mamma arbetade hårt med tågrörelserna och dansade på.

I lördags startade vi med att titta på mattor, sedan gjorde vi stan. Det te som vi letat efter i ett och ett halvt år fanns till vår stora lycka plötsligt i butiken, så nu är burkarna välfyllda både i Skövde och Enköping. Plockmat och bubbel till lunch innan vi piffade till oss rejält och åkte till Glädje för middag. Maten var precis lika bra som alltid och sällskapet förträffligt.

Sedan gick vi till Pitchers där vi lärde oss att Ray-Ban utför djurförsök (???!!!!) och vi kunde inte sluta tänka på kaniner i glasögon. Efter Pitchers gick vi till Bishop Arms och pubrundan var i princip komplett. Vi missade ju Rådhusets "Baren". Baren har öppet varje dag 16 till sent. Och varje lördag 14 till sent. Det känns så himla bra med lite flytande tider på stängning.

Igår tog vi oss till Elins Esplanad innan de övriga kvinnorna tog bilen till Enköping och jag spenderade eftermiddagen i soffan innan jag släpade mig till kvällens gymnastikträning.

Hoppas att den fantastiska helgen var starten på en fantastisk vecka. Det skulle vara härligt om det var så. Och såna här helger borde man ha betydligt oftare.


LOVE / H

Idag är det fredag och det var längesen jag längtade så mycket till en hel helg. Mamma och Lillasyster är ute på vägarna och borde anlända till min del av Schlätta om cirka en timme. Det tycker jag känns vansinnigt trevligt och vi ska starta helgen med ett besök på Arenans relaxavdelning för att sedan fortsätta med matlagning, vindrickande och dansande. Jag kommer att överglänsa dem totalt i Just Dance 4, det är det enda rimliga.

Imorgon blir det en tur i byn och en kväll på Glädje. En trång, men ack så välstädad, lägenhet är vad som väntar oss i helgen.

Kan tiden gå lite fortare nu kanske?


LOVE / H

Onsdag, halvvägs till helg och halvvägs till helgbesöket som anländer på fredag. Kan vi få just denna dag att passera på två sekunder istället för åtta timmar?

Jag ser inte alls fram emot att sitta på redovisningar i vetenskaplig metod i sex timmar. Det känns faktiskt som att det finns ungefär en miljon grejer jag behöver göra. Eller vill göra, förutom just det här med redovisningarna..

Men om jag ska bli godkänd på den här kursen så har jag ju inget val. Hur jag ska lyckas med konstycket att se engagerad och intresserad ut framstår just nu som ett smärre mysterium. Jag är inte så bra på att dölja vad jag tycker och känner. Det är kanske något jag borde öva på...


LOVE / H

Idag är det den första söndagen i mars. För de som tänker att det inte är något speciellt med första söndagen i mars så ber jag er att tänka om.

Första söndagen i mars betyder Vasaloppet!

Således steg jag upp i ottan (för tredje dagen i rad) och Lisa anlände till mitt hem strax efter halv åtta. Då hade jag redan hunnit gråta till Vasaloppssändningen då de visade bilder från förra årets lopp samt spelade Vasaloppsjingeln. Vi dukade upp med brakfrukost och åt tills vi nästan storknade samtidigt som vi följde årets lopp på TV. Det såg på något sätt väldigt behagligt ut när de åkte. Och vad jag minns så var det ganska behagligt, men kanske inte så värst länge.

Om man vill minnas hur jag plågade mig för ett år sedan så kan man göra det här.

Jag måste dock säga att det blev färre tårar i TV-soffan än vad jag trodde. Det kan ha berott på att jag hade sällskap. Men jag var väldigt känslosam vid starten och målgången, där emellan gick det faktiskt väldigt bra.

Efter loppet tog vi en promenad i solen och därefter väntade femmilen i VM. När Johan Olsson gick i mål var jag eventuellt lite lös i ögonen och fällde en tår eller två. Det var så vackert!

Men det här med Vasaloppet. Ska vi prata lite mer om det? Jag vet hur ont jag hade. Jag vet att jag aldrig upplevt sådan smärta någonsin. Jag hoppas att jag aldrig upplever den igen. Jag börjar tro att cirka 80 % av bedriften att ta mig i mål satt i huvudet. Men samtidigt som det var det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv så är det eventuellt också det bästa jag gjort. Det är få saker jag är mer stolt över att ha genomfört. Min Vasaloppsvägg i lägenheten är en ständig påminnelse om att jag faktiskt kan genomföra brutalt jobbiga saker och komma ut levande på andra sidan. För att inte tala om starkare (trots världshistoriens längsta återhämtningstid).

I fredags var jag i Göteborg. Jag mötte upp min vän Skagen på morgonkvisten, vi tog en promenad till Scandinavium och äntrade lokalerna där friidrotts-EM utspelats denna marshelg.

Anledningen till detta var att vår kära vän Ellinore deltog i friidrotts-EM, närmare bestämt i damernas mångkamp och vi agerade hängivna supportrar på läktaren. Det hela var en fantastisk dag. Så nervös som jag var i fredags kan jag inte ens minnas när jag var senast. Det är svårt att säga annat än att Ellinore gjorde en fantastisk tävling. Jag är så imponerad av henne så jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen.

Det startade med 60 meter häck där hon satte ett personligt rekord. Nästa gren var höjdhopp och hennes sista rivning på 1.75 var smärtsam att se ur ett supporterperspektiv. Ribban hade lika gärna kunnat ligga kvar. Någonstans i början utav höjdhoppstävlingen började Ellinore halta, men hoppade vidare och krälade av mattan efter varje hopp.

Kultävlingen var snabbt avverkad och det gick bra. Fan cluben var hungriga och när den var över gick vi för att äta en välbehövlig lunch. Vi hann med att byta några snabba ord med vår mångkamperska innan vi lämnade Svenska Mässan.

När kvällspasset började så var det dags för längdhopp och det var smärtsamt att se. Jag var så nervös att jag knappt kunde titta. Ellinores första hopp var vansinnigt långt, men ett övertramp. Hon kravlade ur gropen och jag ville bara ta över hennes smärta för att underlätta tävlingen. Men icke sa nicke, istället satt jag med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. När det var dags för hopp nummer två så var det en godkänd plankträff och dessutom ett nytt personbästa i form av 5.97. Hon var alltså helt fantastisk.

800 meter var en gren som Ellinore förr i världen inte var vän med alls. När jag deltog i mångkamps-SM för 100 år sedan så vann jag faktiskt över henne i just 800 meter. Det hade jag inte gjort i fredags. Ellinore sprang som en skadeskjuten gnu på flykt undan jägarens pipa. Hela Scandinavium försökte genom sina hejarrop bära henne fram till mållinjen.

Och som Ellinore sa till tv-sporten efter loppet: Blir man inte så trött som hon blev så har man inte gjort sitt bästa, och hon vill göra sitt bästa. Att alla vi andra satt med magont tog hon lyckligtvis ingen notis om. Att hon blev bortburen från löparbanorna och fick ligga ner bland läkarna för att återhämta sig är enligt hennes mamma en helt vanligt förekommande företeelse. Min lillasyster, som är sjukskötersa, skickade oroande sms eftersom hon såg tv-bilderna direkt från loppet inklusive Ellinores kollaps efter mållinjen.

Men Ellinore reste på sig, med ett nytt personbästa även här och fick springa ett ärevarv med Sofia Linde för ett Scandinavium som aldrig ville sluta applådera.

Jag har svårt att tro att det var någon i Scandinavium som kämpade så mycket som Ellinore gjorde i fredags. Jag har svårt att tro att det var någon i Scandinavium som gick miste om hennes kamp mot den egna kroppen.
Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer vara mer imponerad av någon utav mina vänner (ta det inte personligt).

Ellinore är min idol. När jag läser om henne på friidrott.se så börjar jag gråta.