POLare på HIS

Kom här på kvällskvisten hem efter två långa dagar i Nässjö. Chefsaspirantprogrammet har startat med ett internat som varit intensivt, lärorikt och extremt roligt.

Det roligaste jag hörde var när Joniz förklarade en geografisk plats. "Men du vet där vid ån, fast det är ju egentligen havet". Eventuellt skrattade jag så att jag fick ont i magen. Den geografiska platsen var för övrigt Piteå om jag minns rätt...

Sedan fick jag idag en kalldusch i självinsikt. Alltså jag har självinsikt så det räcker och blir över, men när någon annan säger exakt hur man är och ifrågasätter varför man gör som man gör så blir det lätt lite jobbigt. Jag ska jobba på det här. Bra med en utgångspunkt kan man väl tänka helt enkelt!

Förresten är jag så galet trött så att jag inte vet vart jag ska ta vägen just nu. Sängen känns som ett extremt rimligt
alternativ, men inte förrän om en timme.

Hur som helst så tror jag att den här utbildningen kan bli ungefär hur rolig som helst!


LOVE / H

Jag och Horrace diskuterade det här med religion under en lunch i veckan. Man accepterar att människor tror på Gud. Jag kan förstå varför man tror på Gud, men jag har själv så svårt att få grepp om hur man går tillväga för att faktiskt ha en tro på en Gud vars existens aldrig bevisats.

Det vi verkligen kom fram till var att gemene man tycker att folk får tro precis hur mycket de vill, så länge de inte försöker predika eller pracka på sin tro på "oskyldiga" människor runt omkring.

Det här fick mig att tänka.

Hur kan det vara okej att predika om LCHF, 5:2-dieten, Atkins, GI-metoden och pulverdieter med mera, men inte att predika om sin egen Gudstro?

För det man oftast är rädd för när det gäller religion är väl fanatiker och när tron blir så stark att den går till överdrift.

HALLÅ?! Hur många LCHF-frälsta finns det inte i vårt avlånga land? Hur många ser det inte som sin livsuppgift att föra vidare det underbart fantastiska hallelujabudskap som 5:2-dieten innebär? Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag känner bra många fler personer som blivit "frälsta" av diverse dieter än som blivit frälsta av Gud. Eller så har vi bara förtryckt de stackars religiösa själarna så att de frälsta inte vågar ta bladet från munnen och dela med sig av sin tro.

Alla som stängt dörren fortare än kvickt när Jehovas ringt på räcker upp en hand!

Förr var alla tvungna att tro på Gud. Om man nu inte gjorde det så gissar jag att man höll den åsikten för sig själv. Man var tvingad till att gå i kyrkan varje söndag, dop och konfrimation var inget val man kunde göra. Men i takt med kunskapssamhället har religionen alltmer försvunnit, framför allt i Sverige. Ateismen är nu vår statsreligion.


Fast dieterna är väl ändå mest vår religion. Alla måste tro på minst en diet! Men är de dietfrälsta människorna verkligen lyckligare än de Gudsfrälsta? Jag har mina tvivel. För vad bottnar en dietfrälst tro i? Tron på att den fysiska formens välmående automatiskt ska generera ett psykiskt välmående? För många människor verkar tro att om bara utsidan mår bra så kommer insidan att må bra på köpet. Och att om kroppen är i bra form fysiskt så är även psyket vid god vigör. Jag påstår inte att det inte stämmer, men man bör kanske jobba lite mer med psyket och fråga sig varför man vill uppnå ett visst tal på vågen. Är det för ens egen skull? Eller är det för samhällets? Medias? Omgivningens?

Och så öppnar man valfri webbsida eller kvällstidning, slår på TV:n eller reklamradion och så handlar nästan varenda annons om utseende och viktnedgång. Det är som en enda lång parad med människor som står och skriker att man inte duger. Som när man gick förbi det coola gänget på högstadiet vilka granskade en med dömande blickar. Man blir aldrig kvitt dessa blickar. Skillnaden är bara att nu är det annonser om dieter och skönhet som inbillar oss att våra medmänniskor granskar oss med samma vidriga, nedvärderande blickar. Kan man inte bara få trivas med sig själv?

För att bli frälst av en diet och se bra ut (om än högst tillfälligt) är viktigare än att må väl i sinnet?!


LOVE / H

Den gånga helgen spenderades i Enköping (typ som vanligt nuförtiden). Lyckades styra upp en extremt spontan fikadate med Australien-Ellinore och Cam vilket var fantastiskt trevligt. Jag kom fram till att jag borde prata engelska oftare, bara för att liksom.

I lördags kväll så mottog jag min examenspresent från Lillasyster, Danny-Boy, Storebror, Isby-Kvinnan, Bff-T samt Hytt.

Vi befann oss på en stängd restaurang med deras kock, lagade mängder av mat och åt tills vi nästan kiknade, drack vin och hade det allmänt fantastiskt trevligt. Jag hade så vansinnigt roligt den här kvällen. Det är precis sådana saker som man borde göra oftare.

I övrigt letar jag jobb, jobb och jobb. Söker jobb, jobb och jobb. Längtar bort, bort och bort. Försöker jobba, jobba och jobba på mitt tålamod som är så extremt dåligt så att jag inte vet åt vilket håll jag ska titta. Men gitarrspelandet går framåt, så det får man ju ändå vara tacksam för.
Förresten så har jag börjat Postens chefsaspirantutbildning också. Eftersom jag är lite trött på det här med att stå och stampa och måste börja någonstans. Och så längtar jag efter ett mer utmanande jobb..


LOVE / H