POLare på HIS

Jag är ju sedan länge en stor anhängare av TV-program som är allmänbildande. Exempelvis så har ju Korrespondenterna länge varit en favorit, liksom På Spåret. Hur som helst. Jag kan ha hittat ett program som faktiskt är än mer allmänbildande, om så bara inom ett väldigt smalt område.

Just nu sänder SVT en serie på onsdagskvällar som heter Idrottens himmel och helvete. Den handlar om ungdomsidrotten i Sverige. Hur bedrivs idrotten? Utifrån vilka värderingar? När toppas lag? När petas barn och ungdomar? Är kraven rimliga? Hur påverkar idrottandet kroppens utveckling och psyke?

Ni förstår, det är en helt fantastisk serie som pågår just nu. För alla intresserade finns den på URplay och borde vara obligatorisk att se för alla som någonsin varit engagerade inom föreningslivet. Tränare, domare, aktiva och föräldrar. Alla. Borde. Se. Den. NU.


Jag har fått så många tankeställare och det som slår mig mest är hur många idrottare som måste ha försvunnit längs vägen. Sådana som Zlatan och Martin Mutumba är inte stjärnor tack vare den svenska ungdomsidrotten. De är stjärnor trots den svenska ungdomsidrotten. När jag i serien får se barn som inte längre är välkomna till sitt innebandylag för att de är för dåliga vid nio års ålder så blir jag mörkrädd. Vad hände med det roliga inom idrotten? När försvann det? När fick vi sådan vansinnig prestationsångest? När bestämdes det att tidig elitsatsning är bättre än den naturliga och spontana glädjen till idrotten?

Det värsta med idrotten? Föräldrar. Enligt en undersökning som tittaren delges i programmet. Föräldrarnas press och krav på sina egna barn. Som om det enda barnen är är en kanal för att förverkliga sina föräldrars drömmar. Vem säger att föräldrars drömmar är barnens drömmar?

Eller som Kapten Kid sjunger:
"Har du verkligen valt allt det där?
Har du verkligen valt vem du är?"

Nej, här tänks om. Mina gymnaster ska träna för att ha kul (inte för att jag på något sätt haft världens tråkigaste träningar förr) och de ska tävla för att ha kul. Inte för att jag vill vinna. För hur kul det än är att vinna, desto roligare är det att ha roligt tillsammans. 

Vilka signaler sänder ledare och föräldrar egentligen ut till idrottande barn och ungdomar? Jag lärde mig just i det senaste avsnittet att ätstörningar är tio gånger så vanligt inom idrotten som i övriga samhället. Tio gånger.

Vet ni vad? Jag behöver inte säga mer. Serien får tala för sig själv.

 

SE DEN!


LOVE / H

 

Ska vi prata lite om Blondinbella och feminismen kanske? Ja, det vore eventuellt på sin plats. Alla vi som regelbundet spenderar tid på internet och/eller i sociala medier kan omöjligt ha undgått det Blondinbella skrev om feminism häromdagen. Det började så här:

Jag är inte feminist, utan tycker att feminister är ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för. ”Hörni vad sägs om fler kvinnor i styrelser? ”Inte för att jag känner så många som vill sitta i en styrelse men ändå”. ”Hörni, det där med att få vara toppless inne på badhus, är inte det en kul grej att strida om? Vad säger ni har ni tid nästa vecka? (klunk)” ”Absolut, inte för att jag vill vara topless men det är nog bra ändå”. 

Efter det har det skrivits debattartiklar och spaltmetrar, öppna brev och motkommentarer. Hennes eget svar gjorde ingen klokare, framför allt inte henne själv.

För det första skulle Blondinbella behöva vara en kränkt vit medelklasskvinna för en liten stund. Men det här handlar inte om det, det är ett sidospår.

För det andra så handladr det här om benämningen av feminism som om det inte vore normen. Nej, jag är inte manshatare. Nej, jag tycker inte att alla kvinnor ska sluta raka sig under armarna och bränna sina bh:ar.

För feminismen vill att män och kvinnor ska vara jämställda. Det är inte svårare än så. Och det kan tyckas banalt att så att säga "haka upp sig på detaljer när vi ändå kommit så långt". Men statistiken visar väl kanske att vi inte kommit så långt som vi inbillar oss. Exempelvis så tog kvinnor ut 76 % av all föräldrapenning år 2011. Och i vab-statistiken stod kvinnor samma år för 64 %. Vilka yrken har lägst löner? De kvinnodominerade. Kvinnor är rädda för överfall och trakasserier, kvinnor blir överfallna och trakasserade och ses som offer. Är det verkligen en kvinna som ska bära skulden av en våldtäkt? Är det inte gärningsmannen som ska bära skammen? Det skriver någon annan bättre om: klicka här. Om jag blir provocerad av en mans klädsel, får jag skjuta honom då? Han provocerade mig ju!

Hur som helst. Vi är inte jämställda. Vi är således inte klara. På långa vägar. Jag tänker inte nöja mig med en halvfull kopp. Och jag tänker heller inte nöja mig med att folk struntar i feminismen, alltså jämställdheten. Vem vill att vi inte ska vara jämställda? (Konservativa republikaner gör sig icke besvär).

Eftersom feminism är jämställdhet så borde väl feminismen vara normen? Det borde alltså inte ens vara ett ord. Nu betraktas feminism som något man måste ta ställning till, men jämställdhet är vi väl alla för? Feminism uppfattas ofta som ett skällsord kan jag tycka. Men borde inte antifeminist vara ett ord vi använder mer och använder som skällsord? De människor som faktiskt inte är för feminism, är det inte dem som borde få märkningen, alltså antifeministerna?

Liksom man benämner främlingsfientliga som rasister. Normen är att vara antirasist och det ordet känns därför betydligt mindre laddat.

Feminismen handlar heller inte om att göra våra barn könslösa genom att kalla dem hen. Men att säga att man ska träffa en läkare så får man se vad hen säger är inte mer än rätt. För tar man för givet att läkaren är en han så gör man det till normen. Hen är ett enkelt, praktiskt ord istället för att säga "honom eller henne" så fort man pratar om någon som man inte vet könet på. Och vad är fel med att vara praktisk?

Så. Låtom oss besluta oss för att vi från och med nu använder ordet antifeminist som skällsord och vägrar gå med på att feminism inte är normen.



För övrigt var det en man som först framförde det här resonemanget för mig. Det är skönt att det finns kloka människor där ute. Jag får lite mer hopp om livet och mänskligheten då.

Blondinbella, några tankar?


LOVE / H

ps. All statistik kommer från scb.se.

Jag har kommit på den ultimata OS-träningen. Eftersom OS råkar sändas på Viasat (jag tänker inte ens kommentera idiotin i det hela) så är det ju ett antal reklampauser som ska få plats i sändningarna.
Alla som redan är trötta på Unibets reklam räcker upp en hand!




Nåväl, den ultimata OS-träningen var ju det vi skulle prata om. Det är så lätt att hamna på sidospår. Träningen består helt enkelt av att i varje reklampaus genomföra någon form av styrketräning. Alltså inte så att man blir svettig på något sätt, utan man kan använda sina vanliga kläder. Och det handlar inte om att göra styrka genom hela pausen utan man bestämmer i förväg vad man ska göra.

När jag startade igår kväll så gjorde jag i en paus fem armhävningar, i nästa 20 tåhävningar på tröskel med armarna ovanför huvudet (hej balansträning) och i en annan paus plankan i en minut.

Man hinner inte bli svettig, man hinner inte bli trött, men jag är helt övertygad om att man i alla fall kommer att bli lite starkare. Igår hade jag faktiskt så mycket energi så att jag längtade efter paus för att jag inte ville sitta still. Hej motivation liksom! Idag har jag startat med sidolyft, fem på varje sida. Nästa paus får det bli benböj tror jag.

Man kan ju ge sig regler som att man inte behöver träna om man råkar äta mat medan pausen kommer, men man bestämmer själv. Känns det inte som en fantastisk utmaning?

Vid närmare eftertanke borde man kanske alltid göra styrkeövningar när det visas reklam på TV.

Who's with me?


LOVE / H

Igår var jag i Nässjö hela långa dagen. Aspirantutbildning stod på schemat och ärligt talat så vet jag faktiskt inte när jag skrattade så mycket som jag gjorde igår senast.

Agendan bestod av övningar och samtal om kommunikation. Vi fick öva på samtal som bestod av endast stängda frågor (helt värdelöst), samtal som bara bestod av öppna frågor (lite mer uttömmande, men svårt) och samtal som bestod av olika sorters frågor.

Sedan fick vi öva på coachande samtal. Alltså, coachande samtal kan ju vara världens bästa uppfinning. Man bara ställer ett fåtal frågor och så kommer den andra personen bara på allting själv. Extremt smart, och att det faktiskt gav en stor del av gruppen nya perspektiv på diverse arbetsplatsproblem var väl kvitto nog på hur bra det faktiskt är. Man kan åstadkomma en hel del på 12 minuter coachning insåg vi snabbt.

Sedan fick vi tårta då Carro fyllde 30 år dagen till ära. Självklart var det ett postemblem på tårtan, vad annars?

Efter lunch så övade vi på feedback. Vi fick i uppgift att ge positiv feedback till varandra, att låtsas ge posotiv eller korrigerande feedback till en kollega och dagen avslutades med att vi stod i en yttre och en inre ring och fick ge och ta emot speedfeedback från den andra ringen. Endast positiv feedback då. Alltså egoboosten kära läsare!! Egoboosten.



Det svåraste med feedbackövningar är att man inte får ge någon respons när man tar emot positiv feedback, man får bara säga tack. Att inte haspla ur sig ett "nämen, inte jag. Du däremot..." är så extremt svårt. Alltså verkligen extremt svårt! Men det behövs verkligen övas på, för det är klart att man ska kunna ta emot beröm. 

Allt som allt var det en strålande dag och jag somnade med ett leende på läpparna. När hände det senast? Jag kom bokstavligt talat på mig själv med att ligga och le och småfnissa för mig själv. Längtar redan till femte mars då det är dags för nästa utbildningsdag!


LOVE / H