POLare på HIS

Det är väl märkligt det här med mitt bloggande, plötsligt är man i ett stim och skriver nästan varje dag. Ibland så blir det som nu och så har det gått en vecka mellan inläggen.

C-uppsatsskrivandet är väl typ igång, det handlar mest om insamlande av teorier och modeller och annan relevant forskning som det finns ett Stilla Havet av. Det artar sig nog i sinom tid.

Idag tog vi ett välbehövligt avbrott och tog en tur till Falköping för att äta lunch på Falbygdens Ost. Ostbuffé när den är som allra bäst kan vi kalla det. Efter denna ansträngande dag var jag tvungen att sova middag.

Ikväll står träning på programmet. Jag kommer eventuellt inte att kunna röra mig imorgon.

Nästa helg ska jag till Enköping. Jag längtar. Det är länge sedan jag var där i mer än ett par timmar i vaket tillstånd.

Nu, IntervallFlex!


LOVE / H

Jag har idag genomfört mitt första träningspass på över en månad. När hemtenta, USA-resa, förkylning, jet lag, tentaplugg och influensa kom i vägen för mig och min träning så gick det utför kan man säga.

Just nu är jag inte stark. Jag är heller inte uthållig eller har någon som helst kondition som är värd att nämna vid namn.

Det kan alltså bara bli bättre. Det känns som en bra utgångspunkt ändå..


LOVE / H

Den här veckan startade min allra sista kurs på programmet Personal, Organisation och Ledarskap. Man kan säga att det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig an c-uppsatsen som står på vårens schema.

Min största fråga är dock: Vart tog tiden vägen???

När jag började på högskolan för två och ett halvt år sedan så tänkte jag att det skulle bli skönt att sätta livet på paus i tre år. Inte behöva oroa sig för vad som skulle bli nästa steg, vad man skulle vilja göra, vart man skulle vilja åka. Det blev en välbehövlig paus från mitt dittills kringflackande liv.

Och på något vis känns det som att jag landat i Skövde. Jag har ett liv i Sverige i Skövde, vilket jag vid många tillfällen i mina yngre år ifrågasatt om jag någonsin skulle komma att lyckas med.

Men nu dyker frågorna upp igen. Vad ska jag söka för jobb? Vart ska jag söka jobb? Vill jag vara kvar i Skövde? Vill jag till något nytt ställe?

Just nu ser jag ingen anledning att flytta härifrån. Jag trivs, jag mår bra, jag har vänner, jag har gymnastik, jag har ett jobb på posten om det krisar. Jag har ett liv här och jag börjar ifrågasätta om jag verkligen är beredd att rycka upp allt en gång till och flytta. Igen. Skövde kanske inte är min slutdestination, eller så är den det. Vad vet jag? Jag vet att jag mer än gärna skulle bo i Barcelona en sväng, och New York, London, Berlin, Sydney, Singapore samt Tokyo och Hong Kong. Eventuellt. 

Jag vill jobba som det jag är utbildad till (vad nu det är, fråga inte för jag undrar också), men jag vill också skriva, liksom jag vill resa. Hur kombinerar man allt det här?

Jag kan väl säga så här: Den största nackdelen jag ser med Skövde är att det är så vansinnigt långt till alla flygplatser. Landvetter som är närmast har inte en chans att ta Arlandas plats i mitt hjärta. Landvetter är förresten inte nära, bara närmast. Men som min pappa sa när han fick hämta en gråtande dotter på Arlanda den andra januari efter USA-resan: "Man ska ju alltid mellanlanda i Enköping när man ska ut och flyga". Det får väl bli mitt motto om jag nu blir kvar här.

Det känns som vore det igår jag satt förvirrad i ett klassrum och undrade vad jag egentligen gett mig in på. Nu laddar jag för min sista termin som högskolestudent på heltid och ser fram emot att den avslutas med en stor examensfest när det lider emot sommar.

(bild: svd.se)

Pausar är bara till för mesar. Livet händer NU!

Who's with me?


LOVE / H

Har ni sett Historieätarna på SVT? Det kan vara det bästa programmet jag sett på länge. Och med länge menar jag länge. Erik Haag och Lotta Lundgren är fullkomligt fantastiska när de återupplever den svenska historien.



Personligen hade jag förmodligen inte ätit en enda av rätterna de provat. Min kräsna mage håller sig gärna till det den redan känner till.

Det jag ville komma fram till var i alla fall att jag är glad över att jag lever när jag gör. Jag är tacksam över att vara född i slutet av 80-talet. Jag har aldrig lidit brist på materiella ting eller gått omkring ofrivillgt hungirg. Om jag någonsin var hungrig under min uppväxt så var det för att jag valde att inte äta, eftersom jag inte tyckte om maten. Bara att ha det valet är ju egentligen helt vansinnigt.

Trots min nöjdhet över mitt liv så kan jag ibland känna att jag önskar att jag haft det svårare. Missförstå mig rätt, men hade det inte varit lärorikt att leva lite mer på gränsen? När Historieätarna åt som man gjorde under beredskapstiden, alltså andra världskrigstiden, och ransonering gällde blev jag faktiskt lite avundsjuk. Förstår ni hur mycket vi tar för givet?

Ja, föregående generationer har kämpat och slitit för att framtiden skulle bli en bättre plats. Rent materiellt sett så har den det. Men vi har också blivit bra på att ta vårt överflöd för givet. Det känns som att vi har glömt bort vart vi kom ifrån. 

Det sägs att man blir stark av motgångar. Då konstaterar jag, utan något som helst empiriskt underlag, att vi behöver mer motgångar i Sverige. Tänk om man hade kunnat få leva under en tid präglad av missväxt, ransonering eller krig. Jag går alltså INTE omkring och önskar mig dessa saker, men jag tror att det skulle vara nyttigt för oss för att lära oss att vara tacksamma för det vi har. Det vi tar för givet. Ja, vi har blivit bättre på välgörenhet, men vi har också blivit sämre på medmänsklighet och värme gentemot våra medmänniskor. 


   

Dessutom har Sveriges befolkning aldrig mått så fysiskt bra och haft så få psykiska sjukdomar som under andra världskriget. Kan det hänga ihop med att man inte hade tillgång till vare sig socker eller kaffe? Det fysiska alltså. Det psykiska hängde säkerligen ihop med att det tedde sig banalt i jämförelse med kriget som rasade i övriga Europa.

Förresten hade jag stora planer på att bli krigskorrespondent när jag läste 'Hundra och en dag' av Åsne Seierstad. Det hade varit lärorikt tror jag.

Note to self: Var tacksam för det jag har. Sluta ta det för givet. Bli krigskorrespondent.


LOVE / H

Det börjar eventuellt bli dags att sammanfatta min resa till det stora landet i väster. Det är bara det att tentaplugg, en tenta och en sväng av influensa har kommit emellan. Nu är tentan skriven, jag är på bättringsvägen och dras nu bara med en enorm trötthet och vansinnig yrsel. Men i övrigt är jag frisk som en nötkärna. Hur frisk en nötkärna nu är.

Så, hur sammanfattar man elva dagars USA-vistelse utan att dra ut på det hela alltför mycket med risk för att ni läsare tappar intresse? Uppenbarligen har jag höga tankar om min förmåga att hålla er fast genom ett helt inlägg. Sluta jiddra, börja trolla!

Resan till Newark gick via Frankfurt och jag skulle vilja påstå att det var en av de behagligaste resor jag upplevt. Ända tills jag anlände och mitt bagage inte var med. Det tog lite granna udden av att möta Min Blomma på flygplatsen, det ska erkännas.

En annalkande förkylning gav mig sömnproblem i kombination med jetlag första natten, men vi var båda vid gott mod då vi satte oss på bussen till New York på lördagsmorgonen. Vi tog sedan en taxi hem till Pappsen, alltså mammas kusin, och installerade oss. De åkte iväg för att fira jul och vi påbörjade vår marathonshopping.

Vi gjorde Fifth Avenue i julruschen, med resten av New Yorks befolkning och återvände på kvällen hem något fattigare än när vi startade på morgonen. Vi gick även förbi Rockefeller Center och den magnifika julgranen.

Park Avenue

Dag två så gick vi Broadway söderut, shoppade lite mer, besökte Ground Zero, njöt av solen och sällskapet och bara hade det bra. En sväng förbi NYU-kvarteren så Min Blomma fick dregla och drömma sig bort till en fin utbildning. Söndag kväll var även den kväll min efterlängtade resväska valde att anlända till lägenheten. Det var ett kärt återseende.

Washington Square

På julafton så åt vi brunch på ihop och därefter gick vi, och gick och gick och gick och gick. Vi tog tunnebanan till Central Park och strosade bland skridskoåkande människor och ekorrar, gick hela West Side ner till Hell's Kitchen för lunch, fortsatte längs vattnet till The High Line och gick hela den. Därefter gick vi till sockerbit i West Village för att inhandla svenskt godis och julmust innan vi återvände hem. 


The High Line

Vår julmiddag bestod av tacos på Dos Caminos i SoHo med den bästa guacamole världen någonsin skådat samt en kanna sangria. Det kan vara den bästa julmiddag jag ätit i hela mitt liv.

Julmiddag

På juldagen så vidgade vi våra vyer genom att vandra genom East Village alternativa delar, Lower East side, Chinatown och tog sedan Brooklynbron över till just Brooklyn i bästa turistanda. Där åt vi lunch innan vi sedavnligt tog ett expresståg tillbaka till Manhattan och fick gå sju kvarter extra eftersom expresståg är expresståg. På kvällen tog vi oss till Broadway och The Helen Hays Theatre för att gå på musikalernas musikal Rock of Ages. Eventuellt var det det bästa jag någonsin sett i musikalväg. Rock of Ages har förstört alla framtida musikaler för mig för inget kommer någonsin vara bättre. Ungefär så bra var den.

Rock of Ages

Efter musikalens slut gick vi till Times Square, stod på trappan, insöp atmosfären, gick till Bryant Park, tittade på skridskomänniskor, hänfördes av en fantastisk julgran, ett upplyst Empire State Building åt ena hållet och ett bländande Chrysler Building åt det andra. Man ville liksom att kvällen aldrig skulle ta slut. Komplett med ett besök inne på magnifika Grand Central Station innan vi tog en tunnelbana tillbaka till de nedre delarna av staden och somnade med leenden på läpparna gjorde att kvällen var fulländad.


På annandagen packade vi ihop våra tillhörigheter och satte oss på en buss som tog oss norrut, till Massachusetts, som jag aldrig kommer lära mig att stava till utan att googla. Där väntade resten av släkten som jag inte sett på åtta år. Det var ett kärt återseende och en god middag som väntade oss.

Dagen efter åkte vi till Yankee Candle Village och shoppade loss på ljus med kraftig personalrabatt tack vare ingifta släktignar. Dagen därpå åkte vi till Boston. Åh, Boston. Det var svårt att inte bli förälskad i Boston. Jag och Malin stannade på hotell en natt och gjorde Bostons shoppinggator och barscen komplett med styrdans. Dagen efter så strosade vi Boston runt. Underbar, fantastisk stad som man önskar att man hade mer tid till att utforska. Det är tur att Boston är en liten stad, rent geografiskt sett, för vi hann med det mesta.

Boston Common

Ytterligare en kväll hos släkten komplett med wiispelande i form av Just Dance 4. Man kan säga att min kondition efter julförkylningen inte var vad den varit förr i världen. Men kul hade vi.

Tillbaka till New York, middag med Pappsen plus sambo där jag för första gången i mitt liv åt anka. Det smakade gudomligt. På nyårsafton strosade vi vidare Manhattan runt, Flatiron District, Broadway, köpte turistprylar, lunchade på Union Square och hade det allmänt bra. Vi gjorde oss redo för nyårsfirande på Dos Caminos i Meatpacking District. Där väntade en strålande god middag, guacamole som var precis lika god som vi mindes den. Därefter gick vi ner i källaren till nyårsfesten. Där var vi socialare än socialast, jag socialiserade till och med med en häst. Dans och skratt präglade nyårsnatten med trevligt sällskap. Att den tog slut var kvällens största missräkning och vi promenerade hem genom ett livat New York som aldrig ville sluta fira in det nya året. 



På nyårsdagen åt jag och Min Blomma brunch innan vi begav oss till busstationen för att åka åt varsitt håll. Från och med avskedet stryker jag ett streck över hemresan. Komplett med drogkontroll av mina tillhörigheter i säkerhetskontrollen, svårighet för incheckningspersonalen att hitta min biljett, sämsta platsen i hela flygplanet, fyra timmar i Geneve och floder av tårar så är det en resa jag helst vill glömma.

Istället tar jag med mig känslan av New York, New York. En stad vars namn man ibland måste säga två gånger av okänd anledning. Det är något med den staden som jag inte kan sätta fingret på. De höga byggnaderna? Den vansinniga trafiken? Sällskapet? Hur som helst så trivs jag som fisken i vattnet och vill inget annat än att åka tillbaka. 



Mer New York åt folket.


LOVE / H

Igår kväll anlände jag så till Skövde igen efter 25 timmar på resande fot efter min Amerikavistelse.

Tröttheten visste inga gränser och gårdagen bestod till stor del av tårar av okänd härkomst. Men jag gissar att de mestadels bestod av avsked i kombination med trötthet och en flygresa med komplikationer som aldrig tycktes ta slut.

Angående min vistelse i det stora landet i väster så kan jag just nu bara meddela att jag haft det alldeles för bra. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta den här resan i ord, så jag avvaktar med det och bjuder än så länge bara på en bild.

Den är tagen i en julgranskula i julgranen i Bryant Park på Manhattan.