Det här kommer att bli ett inlägg som jag filat på i mitt huvud i ett antal dagar vid det här laget. Jag har varit väldigt tveksam till om jag ens ska skriva ner de här orden och mina åsikter och upplevelser. Det har också fått ligga och gro och mogna för att jag inte vetat om jag velat publicera det eller inte. Men här är det i alla fall.
Jag heter Hanna.
Jag heter Hanna och jag är 24 år gammal och jag är singel.
Jag heter Hanna och jag är 24 år gammal och jag är singel och bor i en studentlägenhet i Skövde som är 31 kvadratmeter stor (liten).
Vad som stör mig just nu är hur jag tillåter mig själv att definieras som, och även definierar mig själv som, Hanna som är 24 år och singel.
Både jag själv, omgivningen och samhället i stort verkar vara experter på att fokusera på att jag inte har en partner som jag delar mitt liv med. Jag är själv. Jag bor själv, jag lagar mat till mig själv och jag har ingen annan att anpassa mig till än mig själv.
Jag har inte haft en pojkvän på fyra år. Om det är något jag har lärt mig under de senaste fyra åren så är det vem jag är. Jag vet precis vem jag själv är och jag har inte 'tappat bort mig själv' såsom vissa människor i romantiska förhållanden tenderar att göra. Alltsom oftast har jag varit helt och hållet till freds med mitt liv, men det är klart att det går upp och ner eftersom jag inte är mer än mänsklig.
Att inte ha haft en pojkvän på fyra år kan kanske tyckas vara en aning märkligt och man kan verkligen fundera på vad det egentligen är för fel på mig. Det gör jag själv väldigt ofta. Sedan kommer jag fram till att jag är en människa med fel och brister, liksom vilken annan individ som helst som vandrar på denna planet. Och tro inte att anledningen till att jag inte haft en pojkvän på fyra år är för att jag är motståndare till kärlek och förhållanden.
Jag har helt enkelt inte hittat den man jag vill dela mitt liv med. Istället har jag med ett leende på läpparna deltagit i familjemiddagar, högtider, parmiddagar och allehanda tillställningar ensam. Jag har varit det tredje hjulet, det femte hjulet, det sjunde hjulet, det nionde hjulet och så vidare.
Mitt namn har stått ensamt på kort och jag har fått frågor om jag klarar av en tillställning där endast par och jag själv ska deltaga. Vad har jag egentligen för val? Att sitta ensam hemma och glo på film? Jag kan hantera partillställningar, faktum är att de jag tror är mest oekväma (med en singel som rubbar deras partillvaro) är just paren.
Oavsett vart eller med vilka man ska befinna sig på tillställningar med i denna fantastiska 'mitt-i-tjugo-års-åldern' så är det mestadels par. Det är väl ingen större hemlighet att de allra flesta av mina vänner befinner sig i förhållanden och är sambos. Jag har aldrig varit sambo, förutom när jag och Malin bodde tillsammans på Kreta men det var i ärlighetens namn allt annat än romantiskt.
Att jag så fort jag nämner ett mansnamn får frågor om det är något intressant eller om man har träffat en eventuell pojkvän är något tröttsamt. Jag förstår att människor runtomkring menar väl och vill att jag ska hitta någon att dela mitt liv med, men om det är för min egen skull eller för att jag ska passa bättre in i en färdig 'mall' är oklart. Människans hjärna tenderar ju att vilja placera allt och alla i fack och kategorier. Men tänk om jag inte passar in i mallen? Tänk om jag inte hittar någon man att dela mitt liv med och tänk om jag inte får några barn? Kommer jag då att definieras som 'Hanna, hon som alltid varit singel, aldrig haft en man och aldrig fick några barn'.
Personligen vill jag ju påstå att jag är mer än någon som är 24 år och singel. Jag kan prata fyra språk väldigt bra och ta mig fram på ett femte. Jag har sett delar av världen som vissa bara drömmer om men aldrig vågar besöka. Jag har bosatt mig i andra länder och lärt mig massor om andra kulturer. Jag har varit gymnast i sjutton år, men aldrig kommit ner i spagat (
hur anmärkningsvärt är inte det?). Jag skulle även vilja påstå att jag faktiskt sjunger ganska så bra (jag har till och med sjungit på ett bröllop men det äktenskapet slutade i skilsmässa så det är kanske inget att rekommendera att anlita mig till att göra) och dessutom har jag åkt ett Vasalopp. Jag är faktiskt ganska allmänbildad också och har under mina två år på högskolan inte skrivit en endaste omtenta.
Ändå så döms jag av omgivningen och av samhället för att jag är singel. Jag dömer mig själv för att jag är singel. Istället för att tänka på allt jag har, vilket är fantastiska vänner lite varstans i världen, en underbar familj och ett gott liv så tänker jag istället på den enda saken som egentligen saknas i mitt liv. Att jag låter det ta överhanden angående min bild av mig själv gör mig arg.
Jag har dock bestämt mig för att jag tror att det finns någon för mig där ute någonstans och jag förstår att han inte kommer att knacka på min dörr imorgon. Frågan är bara vart man egentligen ska börja leta efter honom? Ska man över huvudtaget leta efter honom? Ibland tänker jag faktiskt att arrangerade äktenskap trots allt inte är en så dum idé. Då hade jag själv sluppit tänka på allt det här.
Den här framtida mannen måste alltså bara få reda på att jag finns, sedan kommer han att falla pladask.
Jag har ju uppenbarligen så många fantastiska kvalitéer.
LOVE / H
