På söndag är det ju som de flesta säkert vet dags för Vasaloppet. I min värld hör det till allmänbildning att veta att Vasaloppet går av stapeln första söndagen i mars varje år, men det kanske bara är i min värld.
Hur som helst.
Det jag vill säga var att man i år genom alecta kan skicka hälsningar till oss tappra själar som försöker ta oss de nio milen mellan Sälen och Mora. Det finns elektroniska skyltar uppsatta längs spåren till vilka man kan skicka hälsningar till oss. Om man vill heja på lite extra liksom. Det är gratis.
Så vill man skicka en hälsning till mig eller någon annan stackars idiot som fått för sig att det här med att åka Vasaloppet är en bra idé så kan man skicka en hälsning på vasaloppshälsning.se. Jag tävlar för Enköpings AIF.
Om man av okänd anledning känner för att följa mig under dagen och vill ha SMS när jag passerar kontroller så går det också att ordna, men det kostar 30 kronor. Vill man i vilket fall ha SMS så skriver man VASA VL 18358 och skickar det till nummer 72777 (Läs mer på SMS-länken ovan).
Mitt starnummer är alltså 18358. På vasaloppet.se så kan man skriva in startnummer eller söka på mitt namn under tävlingsdagen och få rapporter om vilka kontroller jag passerat.
Om ni vill se mig på TV så startar jag längst bak. Jag är utrustad med två skidor och två stavar. Min vindjacka är röd och svart. Jag har en nummerlapp på mig, den är orange och har nummer 18358.
Med anledningen av det stundande Vasaloppet på söndag så har jag gått in i en bubbla av fullständig och total paranoia.
Mig veterligen har jag aldrig varit speciellt paranoid eller hypokondrisk, men i dessa influensa- och vasaloppstider har min skräck för att bli smittad av diverse sjukdomar helt tagit överhanden på mitt liv. Jag ser bakterier flyga i luften och sitta på varenda yta jag vidrör.
Jag vill inte ta i handtag, och om jag nu måste så vill jag ha vantar på mig. Jag vill inte vistas bland en massa folk och jag är livrädd för kroppskontakt (mer än vanligt alltså).
Ni kan ju förstå mitt dilemma i och med 50-årsfesten i lördags där det var fullt utav släkt och vänner till mina föräldrar. Jag packade ner min handsprit i handväskan och hoppades på det bästa. Jag försökte försäkra mig om att jag visste vilka som var sjuka eller i kontakt med sjukdomar. Det är mycket möjligt att en av pappas kusiner blev lite förnärmad när jag vägrade hälsa på honom, men jag orkar inte ens bry mig.
Till en början så försökte jag att stå längst in i hörnet bakom mina syskon när folk anlände. Jag försökte mig på tricket som piloter använder när de hälsar folk välkomna ombord på flygplanen: Att stå med händerna i kors bakom ryggen för att med kroppsspråket visa att man inte vill ta i hand. Jag försökte att hålla ett glas i ena handen samt handväskan i den andra, men folk skulle envist ta i hand och kramas vilket framkallade en lättare ångest som lämpligen borde ha kunnat botas med alkohol. Trist att jag var nykter.
Handspriten blev min följeslagare och den användes MÅNGA gånger under kvällen, jag nämnde väl i föregående inlägg att det blev styrdans? Som upplagt för att bakterier ska hoppa omkring.
Jag hängde således en hel del i köket och bakom baren där det inte var så mycket folk. Mitt bord fick ta mat sist och jag var förmodligen den enda som hade ångest över att alla andra 75 gäster hållt i redskapen man tog mat med före mig.
Men än så länge lever jag och jag lovar att nästa vecka så har det här släppt. Men just nu vill jag verkligen verkligen inte bli sjuk. Idag satt jag längst bak i hörnet på vårt seminarium. Om någon nu var sjuk så tänkte jag att de fick nysa och hosta framåt och alltså borde jag klarat mig från eventuella smitthärdar.
Det har verkligen varit snålt med uppdateringar här under den gångna helgen, men jag har bara inte haft tid över.
Jag åkte hem till Enköping i torsdags och fick genast uppgifter att ta hand om till lördagens fest. Jag skulle gå av i Västerås och bli hämtad av lillasyster för att uträtta ett par ärenden. När jag gått av och är halvvägs upp i trappan till gångtunneln inser jag att min packning är kvar på tåget. Jag hade bara en plastpåse i handen och skolväskan på axeln, resten var kvar på tåget. Men jag sprang snabbare än Usain Bolt och lyckades hämta väskan innan tåget rullade vidare. Hade det varit Enköping jag skulle av i så hade tåget förmodligen redan åkt innan jag insett mitt fatala misstag.
I vilket fall som helst så ägde pappas 50-årsfest rum i lördags. Plats: Mälbygården. Mälbygården är förknippat med både minnen och minnesluckor. Faktum är att min allra första fylla ägde rum just i Mälbygården. Det var på en fest i Mälbygården som jag och Tina lärde känna varandra. Bara en sådan sak gjorde väl festen till en succé.
Totte från Grästorp underhöll och med den dialekten kände jag mig onekligen som hemma. Annars hängde jag i baren och köket, minglade med diverse människor, men hälsade inte ens på alla. Det blev styrdans, för min del med pappa, Daniel, Urban, Andreas som var all over the place" och dansade in i samtliga andra på dansgolvet, samt Bjerk framåt småtimmarna efter att han kommit till köket och pekat med hela armen samt fastslagit att "Hanna, det här är våran låt!"
Mig veterligen har alla haft roligt och alkoholen flödade. Jag har förmodligen mest minnen och iakttagelser eftersom jag var nykter och vid tre på natten blev stannad av polisen för att blåsa när jag skjutsat ett gäng till stan och skulle hämta de sista.
Somnade klockan 4 på skinnsoffan i tv-rummet till vilken jag var förvisad eftersom diverse gäster intog Strömgatan under veckoslutet.
Igår städade vi och jag tog Urax och brummade ner till schlätta. Det var förmodligen tur att jag hade solen i ögonen hela vägen för annars hade det varit svårt att hålla sig vaken. Jag var hemma klockan sex och möttes av en trasig hiss eftersom jag hade en stor väska, kylväska med mat, en gjutjärnsgryta och skolväskan med mig. Älskade inte att bo på åttonde våningen igår, nej.
Packade upp, åt mat och kollade på Grey's Anatomy innan jag somnade halv nio och vaknade åtta imorse. Ska till skolan en sväng idag och till Cramo för att söka lite jobb.
Har inga bilder från helgen, däremot finns det lite bilder på twitter, eftersom jag live-twittrade från festen, där ni hittar mig här.
Vad undrbart det känns att vakna upp till solen som skiner utanför fönstret, Enköping som står på schemat från lunchtid idag samt att en ny tronarvinge är född.
Idag kan man verkligen undvika plugg och annat genom att grotta ner sig i kungligheter, bilder och historia om kungahuset och dess traditioner.
Jag ska väl försöka åstadkomma någon slags korrekturläsning av mina JO-fall dock, duscha och att packa är kanske en bra idé med tanke på att jag ska med ett tåg om tre timmar. Kanske dags att sätta fart!
Har idag blivit färdiga med grupparbete i gruppsykologin samt åstadkommit ett JO-fall för egen räkning. Jag måste försöka göra ett till ikväll. Men nu är jag halvvägs, och trots det känns det ändå inte som att jag har kommit någonstans alls.
Min kropp gör ont från cirkelfysen igår, något jag tänker bota med mera träning. Minns jag rätt från Ediths jympapass förra veckan så kommer kroppen att göra ont även imorgon. Men det finns alltid mer träning att bota nytillkommen eventuell träningsvärk med.
Igår lyckades jag titta färdigt på första säsongen av 'Sons of Anarchy' och jag är möjligtvis beredd att hålla med Ana och Edith om att Jax är snygg.
Hej Jax, är det okej om jag river lite ost på din mage? Eller den kanske smälter då? Osten alltså. Och eventuellt jag.
Nu har jag ju säsong två att se fram emot när jag inte vill fortsätta med JO-fallen så förmodligen är jag klar med den innan veckan är slut.
Häromdagen såg jag en artikel på Aftonbladets hemsida. Det handlade om en andmamma som försökte värma sina tio ungar genom att sätta sig på dem. På köpet hade andmamman i princip frusit fast på isen någonstans i Göteborg. Men man kunde glatt meddela att andfamiljen hade blivit väl omhändertagen av någon myndighet.
Jag hittar dessväre inte artikeln just nu, men det behövs inte.
Jag blir galen ändå.
Hur många barn är hemlösa i Sverige? Cirka 2000 barn har vräkts från sina hem sedan 2007. Vart bor de nu? Har någon tagit ansvar för att ge dem ett nytt hem?
Förmodligen inte så många som man skulle kunna önska.
Men det är ju för all del tur att någon hjälpte änderna till lite värme. De kommer säkerligen att bidra positivt till samhällets utveckling när de är vuxna och förmodligen kan de göra det ända tills de är 75 år!
Igår åstadkom jag ungefär ingenting i pluggväg. Däremot var jag en sväng på berget och försökte åka skidor, men när fästvallan agerar mer som glidvalla så ger det onekligen problem. För övrigt var det tre grader varmt och regnade. Inte helt optimalt för längdåkning. Jag fick helt eneklt stakträna lite och därefter åka hem igen.
En promenad med Cissi hann jag med på eftermiddagen och på kvällen såg jag Melodifestivalen och hängde på Twitter där jag numera är alldeles för aktiv. Sara är sjuk som jag vet inte vad men vi konverserade hela Melodifestivalen igenom via Twitter och WhatsApp som är guds gåva till mänskligheten.
Idag har jag åstadkommit två JO-fall, är halvvägs genom dem nu så det är en bit kvar. Jag har dessutom ännu en gång sett Sportens årskrönika, sett André Myhrer ta en bronsplacering i slalomen, sett min vän Ellinore vinna silver på distansen 60 meter häck vid inomhs-SM i friidrott och så har jag inte städat.
Ikväll tänker jag gå på cirkelfys på Friskis och mörda mina muskler, det tror jag att de behöver.
Och så tänker jag hoppas på att YR har fel och att det inte blir plusgrader hela veckan så skidspåren smälter.
Och så ska jag verkligen försöka göra ett JO-fall till efter träningen ikväll.
Vasaloppet upptar för tillfället en stor del av min tankeverksamhet. Det kan ju tyckas tröttsamt och det är det också. Men det faktum att det är 16 dagar kvar påverkar kanske min hjärna att tänka ännu mer på det stundande loppet.
Så fort jag slår på TV:n, surfar in på en internetsida eller slår upp en tidning finns där hundratals tips om hur man ska tänka, ladda inför loppet och hur man ska genomföra det.
Igår fick jag dessutom hem tidningen 'Vasalöparen' i brevlådan. Jag drömmer mardrömmar om ett snöre. Sedan drömmer jag att jag korsar mållinjen, faller ihop i en hög och gråter av lycka. Det finns inget slut på alla scenarion som ständigt spelas upp i mitt huvud. Drömmer jag inte att jag går i mål eller stoppas av ett snöre så upptas min tankeverksamhet av att jag bryter något, stukar något eller för all del ramlar i spåren när jag tränar och inte kommer därifrån och att ett års uppladdning har varit till ingen nytta och jag får stanna hemma den fjärde mars.
Det bästa tipset jag har fått är i alla fall från Anders Blomqvist som är SVTs expertkommentator vid längdskidåkning. Han har vunnit Vasaloppet och tänkte en gång att loppet började först Evertsberg. Han tänkte att till Evertsberg är det bara uppvärmning, och då är man halvvägs. Frågan är om jag kan tänka att min uppvärmning är 4,5 mil lång och förmodligen kommer ta cirka fem timmar.
Det är ju onekligen anmärkningsvärt att Gustav Vasa lyckades åka nio mil på träskidor med en stav. Men han hade förmodligen inte 15000 andra personer att trängas med eller ett snöre som hotade att spännas upp ifall han var för långsam. Ibland kan man verkligen önska att man istället levde för 500 år sedan.
Idag har jag ont i ljumskarna. Jag åkte tre mil igår i spåren uppe på berget. Med tanke på hur mör jag var igår kväll så är det ett under att jag inte har ont på fler ställen. I vilket fall så känns det bra att ha åkt tre mil, då är det bara sex mil kvar så hägrar sen målgången i Vasaloppet om 18 dagar.
Idag har jag varit i skolan och gjort grupparbete samt haft seminarium. Lisa är tillbaka i Sverige efter två veckor i Thailand. Herregud vad vi har saknat henne. Hon kommer hit strax, jag håller på att baka bröd och ska även bjuda på te. Det blir förmodligen hur trevligt som helst och möjligtvis har vi massor att prata om.
De två senaste dagarna har jag, tro det eller ej, pluggat. Jag har avverkat två JO-fall och läst 100 sidor kurslitteratur i gruppsykologin. Då har jag bara 200 sidor kvar att läsa idag. Dessutom har vi gjort grupparbeten och jag har varit på berget och åkt skidor. Jag ska upp idag igen.
Eftersom vi varit helt förslappade vad gäller skolan den senaste månaden så var det väl på tiden att börja med uppgifterna som ska göras. Nu blir det full fart resten av veckan inklusive helgen.
Nästa helg ska jag ju på 50-årsfest i Enköping och då ska allt vara klart!
För er som undrar så har min nya telefon äntligen startat. En helt ny värld har öppnat sig för mig och jag kommer förmodligen inom en snar framtid att vara lika uppslukad av min telefon som de flesta iphoneanvändare verkar vara.
I vilket fall så svarar jag numera på både samtal och meddelanden precis som förr i världen. Och så kan jag ringa störningsjouren om min granne stör mig..
Jag lever fortfarande i vad som känns som total social retardation. Min enda kontakt med omvärlden är i princip den som sker genom facebook. Min gamla telefon har nu fått statusen 'Sim inaktivt' vilket i och för sig skedde redan i fredags. Min nya telefon har ännu statusen 'Ingen service'.
Igår skulle jag på en fest hos Sara och Marcus. Det stod cirka 17.00 på facebook så jag gick dit klockan 18 och tänkte att då borde ju någon mer än jag dykt upp. Man kan säga att Sara fortfarande stod i duschen och jag var först till celebrationerna med god marginal. Jag fick en alkoholfri fördrink och efter en timme eller två började resterande gäster att droppa in till tillställningen.
Inatt hade min underbara granne en av sina legendariska efterfester vilken väckte mig omkring 03.15. Eftersom jag vid ett flertal tillfällen skällt på honom vid dessa tillställningar samt pratat med kvartersvärden som i sin tur också pratat med honom så har jag blivit uppmanad av Skövdebostäder att ringa störningsjouren vid problem.
Jag har till och med skrivit ned numret på en lapp. Inatt så hjälpte inte den lappen mig nämnvärt eftersom jag inte har någon telefon att ringa ifrån. Jag fick helt enkelt stoppa i ett par öronproppar så långt det bara gick, lyssna på mina tinnitustjut, sjunga lugna låtar för mig själv i huvudet samt att mentalt försöka att andas i fyrkant. Att försöka prata sans och vett med min granne verkar ju onekligen inte vara värt besväret. Festen klingade av omkring 05.30.
Tele2, kan ni registrera mitt nya simkort nu tack?!
Jag har ju som tidigare nämnts investerat i en ny telefon. Idag har jag lyckats åstadkomma att registrera mitt nya simkort på Tele2s hemsida. Eftersom det är ett nytt abonnemang så tar det två dagar innan det kopplas upp. Men i samma stund jag registrerat mig verkar mitt gamla abonnemang ha lagt av. Jag kan nämligen inte ringa till någon, och ingen kan ringa mig.
Betyder det nu alltså att jag ska vara utan telefon hela helgen? Menar de arbetsdagar så får jag väl inte kontakt med omvärlden igen förrän på tisdag (?!)
Hur hanterar man det här?
Jag har alltså hamnat i en total radioskugga vad gäller telefoni.
Men för er som redan saknar mig trots endast två timmars frånvaro så lever jag.
Om jag överlever helgen utan en telefon lär väl uppdagas inom en snar framtid. Plötsligt fick jag en känsla av att hemtelefoni aldrig var en dum idé. Kan Telia koppla in en idag, tack?
Jag kanske helt enkelt ska ta tag i pluggandet i helgen.
Efter en blixtvisit i Enköping för att fira pappas 50-årsdag är jag åter på schlätta. Sju matlådor rikare och en lindrad eventuell bebisabstinens genom gos med en sexmånaders och en femmånaders igår. Den yngre bebisens mamma hade jag aldrig träffat. Så när de dök upp tog jag i hand, presenterade mig och frågade om jag fick lägga beslag på barnet. Herregud så mysigt det var.
Idag kom resultatet på ekonomitentan, ett VG på den och dagen var räddad. Dessutom anlände min nya telefon. Jag har till slut fallit för trycket och äger numera en vit iphone 4S som väntar på att börja användas inom två dagar så snart tele2 kan registrera mitt nya abonnemang.
Ikväll ska jag titta på de två sista avsnitten av 'True Blood' säsong fyra samt ignorera hur smutsigt det är i min lägenhet. Det får bli morgondagens problem.
Nu fattas bara att jag ska bli fri från förkylningen så blir det nog inga fel på den stundande helgen.
Jag kämpar vidare mot min förkylning. Jag har idag spenderat lite tid i skolan, lite tid hos Ana och nu hänger jag mig fullkomligt åt 'True Blood' och Alexander Skarsgård.
Snart kommer jag att tro att vampyrer finns. Liksom häxor, skiftare, älvor och menader. Tur att jag snart sett färdigt de säsonger som finns vilket mestadels beror på tristess. Men Ana och Edith har en ny serie åt mig när jag är klar. De ska försöka att få mig uppslukad av 'Sons of Anarchy' och den, enligt deras utsago, supersnygga Jax.
Det är onekligen spännande, men det här kan aldrig vara nyttigt.
Tur att vi alla är lika uppslukade av olika serier som får oss att fördriva vår, just nu, oändliga fritid så vi har något att diskutera när vi umgås.
Jag har gått och blivit sjuk. Yrsel har utmynnat i en ond hals och en täpt näsa. Nässpray från Spanien är som vanligt min räddare en helg som denna och jag spenderar min tid i sängen med diverse dåliga tv-program.
Jag har till exempel återupptäckt den gamla hederliga serien Skilda Världar. Den går inte på tv, men den finns i min dator. Jag är helt och hållet fast. Samtidigt som det är så fruktansvärt dåligt så är det så underhållande. Jag skrattar inte bara åt tveksamma skådespelarinsatser utan även åt 90-talskläder, frisyrer och intrigerna som utspelar sig.
Dessutom är det ju extra underhållande att Bengt Dahlqvist råkar vara från Enköping.
Har jag förresten berättat att jag åt frukost bredvid Bengt i höstas när Mamma och Pappa var i Skövde? Bengt är tydligen någon slags karaoke-DJ numera och hade haft någon slags spelning här på schlätta.
Nu ska jag fortsätta att vältra mig i Skilda Världar och självömkan samt svettas och frysa om vartannat och hoppas på att förkylningen går över som genom ett mirakel.
Jag känner mig yr, lite småsnuvig och halsen känns sträv. Jag har inte tid att bli sjuk, om en månad ska ju jag vid den här tiden befinna mig någonstans mellan Sälen och Mora på ett par skidor.
Kurerar mig för fullt för att det inte ska bli värre.
Igår var jag som tidigare nämnt i Göteborg. Det kan vara en av de roligaste restaurangupplevelser jag varit med om. Vi skrattade hela kvällen.
Först var tåget som jag och Roro åkte med en timme sent, när vi kom till restaurangen så hade det andra redan fått bordet och beställt mat. Problemet var bara att vår bordsbokning inte fanns trots att Nina hade bokat OCH dubbelkollat att bokningen fanns ett par dagar innan vi skulle dit. Men men, efter tjugofem minuter, alltså innan jag och Roro ens dykt upp blev de tillsagda av en servitris att vi var tvungna att vara därifrån senast klockan nio för då skulle nästa sällskap ha bordet. Sedan ändrade de sig till klockan tio.
De fick således beställa mat innan jag och Roro dykt upp. Varmrätten kom in när vi anslöt till sällskapet, problemet var bara att de även hade beställt förrätt och den hade ännu inte kommit in. Hon ursäktade sig och sa att den strax skulle komma så tog hon tillbaka varmrätten. Sedan dök någon annan upp och undrade vad de beställt till förrätt. De tre som beställt blåmusslor fick veta att blåmusslorna var slut så hur förrätterna strax skulle dyka upp är för oss ett mysterium. De fick beställa om och så fick vi vänta länge innan förrätterna dök upp. Sedan fick vi vänta ännu längre på varmrätten. Två timmar efter första beställningen fick vi maten, som dock var gudomlig.
Dryckesbeställningar försvann på vägen, vi blev dock väldigt bundis med ägaren och han fick själv gå och hämta drycker eftersom han verkade ha en servitris som inte var helt och hållet serviceinriktad.
Vi fick i alla fall 25 % rabatt på notan och en varsin gratis pannacotta och det var ju trevligt.
Göteborgarna påstod att de som ägde restaurangen uppenbart är Gaisare, personligen ser jag inte vad det har med saken att göra, men jag är ju heller inte göteborgare.
Sedan satt jag och Nina på centralen och väntade på buss och tåg, det var väldigt härligt att träffa henne igen trots att hon var så nedrans brun. Hon får allt pallra sig till Skövde snart så vi kan kika på glee!
Ikväll har vi varit på Harrys och firat vårt tentaresultat. Vårt deltagande i quizet gick dock betydligt bättre förra veckan.
Dessutom har det kommit till min kännedom att Edith tänker ha med en Håkanlåt i sitt nya gympapass. Jag kan inte ens finna ord för att uttrycka min besvikelse över detta. Jag får väl rikta min besvikelse till något produktivt istället och ta i för kung och fosterland.
Idag har jag och Edith för övrigt sett de båda Arnfilmerna eftersom jag tidigare inte varit bevandrad i Arns rike. Eftersom jag bor där jag bor kan man kalla det att häda, men nu har vi ju tack och lov rett ut den saken. Jag blev bara besviken att de inte hade någon västgötsk dialekt över huvudtaget. Och att vi råkade se en telefonstolpe, och en eventuell fyr. Men i övrigt var det ju ganska trevligt.
Imorgon ska jag till Göteborg och fira Ninas hemkost. Det är alltså ett helt år sedan vi var på Chez Amis för att ha avskedsmiddag. Jag kanske springer in i Tändarn imorgon igen, vem vet?
Nu tänker jag skriva om Håkan Hellström, en man vars storhet jag aldrig kommer att begripa. Anledningen till mina ickekänslor för Håkans musik tänkte jag förklara med ett psykologiskt begrepp. Det psykologiska begreppet kallas figur - grund (eller för all del figur - bakgrund om man så vill).
Det innebär i alla fall att figur är något man fokuserar primärt på, medan grund är något som finns i bakgrunden, som visserligen är med och skapar helheten men något man sällan tänker på.
Här ser exempelvis yngre personer oftast en ung tjej medan äldre personer ser en gammal dam.
I musikväg så kan man alltså tänka sig att för en trummis är figur just trummorna i en låt, för en basist basen och för en gitarrist gitarren och så vidare. Ni förstår vad jag menar.
När jag lyssnar på musik är figur för mig sången, därefter lyssnar jag på melodi och text. Jag kan i ärlighetens namn erkänna att jag aldrig någonsin tänkt tanken att "åh vilket gitarrsolo, jag måste genast lyssna igen". Jag kan heller inte minnas att jag reagerat på att någon spelar bas i en låt. Är det någon som faktiskt hör basen?
Så återgår vi till Håkan. Jag klarar inte av hans röst. Det är något med hans stämma som får mina öron att vilja sluta sig runtom sig själva liksom ett hårt och ogenomträngligt skal. Jag brukar alltid få påpekat för mig att jag måste lyssna bortom rösten och ta till mig texten. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte, rösten är helt enkelt i vägen. Rösten är min figur, (jag antar att det är så eftersom jag själv har en så fullkomligt bedårande stämma), och Håkans röst passar inte mina öron.
Den enda gången jag uppskattat Kom igen Lena var när Ola sjöng den i Idol för många år sedan. Plötsligt var det inte längre falskt och jag kunde lyssna på orden.
Nej, om någon skulle se mig gråta till en Håkanlåt så skulle det inte bero på att jag tycker det är vackert eller för att jag förknippar en massa känslor och minnen med just den låten. Det skulle vara för att mina öron smärtar.
Jag är ledsen Håkan, men du och jag kommer förmodligen aldrig att kunna försonas.
Dessutom har jag aldrig förstått grejen med sjömanskostym (så länge den inte sitter på en sjöman) eller att i största allmänhet gå omkring i för korta byxor.
Har efter fyra mer eller mindre sammanhängande år på diverse platser världen runt bestämt mig för att växa upp, flytta hem till Sverige och börja plugga. Kulturkrock, hej! Vi får se hur länge jag klarar av att sitta kvar på samma ställe. Nåväl, det är i alla fall en ny hemstad...
