POLare på HIS

Om en månad befinner jag mig i betongdjungeln där drömmar bildas. En av mina favoritstäder på den här planeten; New York. Till råga på allt med en av mina favoritpersoner vid min sida; Min Blomma.

Om jag längtar? Jag längtar ihjäl mig. Och jag tänker inte låta en endaste liten snöstorm komma mellan mig och min resa.



Att dessutom hälsa på släkten både i NYC och Massachusetts samt en eventuell tripp till Boston gör inte saken sämre alls.

Innan avresan ska jag bara hinna till Enköping en sväng för julfirande nästa helg, sammanfatta föreläsningar och böcker, skriva en hemtenta och genomföra tre seminarier. Dessutom ska jag jobba ett par dagar. Hur jag ska hinna med? Jag får väl helt enkelt ta och skaffa mig lite självdisciplin och sluta titta på serier som för länge sedan har slutat vara bra.

I helgen får jag helt enkelt begrava näsan i böckerna.

Och för övrigt så har min träningsvärk sedan söndagens gymnastikpass gått över idag. Det var onekligen på tiden.


LOVE / H







   

Jag har dammat av det gamla härliga uttrycket "en gång gymnast alltid gymnast".

För de som ännu inte vet så har jag gått och engagerat mig i Skövde Gymnastikförening under hösten. Efter diverse påtryckningar från ett antal ledare om att jag och ett gäng andra gamla gymnaster ska vara med i en tävling som heter Vårcupen så entrade jag igår kväll hallen som gymnast.

Jag har inte tävlat i truppgymnastik sedan våren 2006 och tränat har jag inte gjort på fyra år.

Jag kan dock med glädje meddela att jag inte skadat mig och att varenda övning sitter som gjuten i ryggmärgen trots att kroppen har en något annorlunda sammansättning än för fyra år sedan.

Jag genomförde på tumblingen handvolt-kullerbytta, frivolt-rondat, rondat-flickis samt spagathandvolt-spagathandvolt. På trampett gjorde jag frivolter till stående upp på mattberg och jag hoppade överslag till stående med hoppbord.

Idag har jag ont i precis hela kroppen. Även om jag tränar så har jag nu använt muskler som legat i vila alltför länge. Att Ewa sa att rondat-flickis-salto ska vi väl få runt dig på till april skrattade jag åt för två veckor sedan. Nu känns det istället som att jag skulle kunna göra det imorgon, (om bara träningsvärken försvinner först).

Jag känner mig pånyttfödd och frälst. Jag har återupptäckt min version av Jesus.

HALLELUJAH!


LOVE / H 

Ingen har väl lyckats missa den debatt som fullkomligt rasat den gångna veckan angående ett antal sverigedemokrater som betett sig illa. Eller bortom illa.

Att beskriva sverigedemokraternas idioti tänker jag verkligen inte försöka mig på. Den talar för sig själv. Däremot undrar jag när människor i Sverige, (det sverigedemokraterna kallar för riktiga svenskar), slutade att bry sig om sina medmänniskor.

De allra flesta människor som anländer till Sverige just nu är flyktingar. De flyr för att deras enda val är att fly eller dö. De väljer att försöka leva och hamnar i ett kallt land i norr där de inte är välkomna mer än på pappret. Jag har en vän som coachar utrikesfödda på arbetsförmedlingen. Det enda alla som kommer till henne vill är att jobba. De ber om arbete, men arbetsmarknaden är i många avseenden stängd för dessa människor som i många fall har bra mycket mer utbildning än många svenskar.

Är det då konstigt att de tvingas leva på bidrag? Så när svenskar är arga och upprörda på att invandrare lever på bidrag så tycker jag att de kan fråga sig vems fel det där. Är det invandrarna själva som inte släpper in sig själva på arbetsmarknaden? Eller är det månne så att svenskarna utesluter invandrarna från arbetsmarknaden? Enligt arbetsförmedlingen är det i alla fall så. Låter det bekant?

Under mina snart tio år på Posten har jag arbetat tillsammans med två icke-svenskfödda personer. Den ena adopterad och den andra var en praktikant som kom till Posten via arbetsförmedlingen/kommunen/stöd för ungdomar. Något i den stilen.

Är det inte märkligt att ett så stort företag som Posten inte har speciellt många invandrare anställda? Kan det verkligen vara så svårt att läsa på brev och sedan dela ut dem? De enda invandrare jag sett på Posten är lokalvårdarna, men de är anställda av iss.

Varför är det så många som ser invandrarna som en belastning istället för en resurs? Tänk om man bara kunde ta vara på deras kunskaper om andra kulturer, deras språkkunskaper och livserfarenheter och använda dem i och med att marknaden blir alltmer global. Varför anses inte deras akademiska utbildning från sina hemländer vara något värdefullt i Sverige?

Och vart kom all smygrasism ifrån?

I kön på ÖoB:
En man i övre medelåldern berättade för mig och Cissi att "ett ungdomsäng, jag ska inte säga vilken nationalitet de hade, men..." stod och hetsade en hund till aggressivitet när den var instängd i en baklucka i en bil.
Varför var han tvungen att säga "jag ska inte säga vilken nationalitet de hade"? Tror han på allvar att ett gäng etniskt svenska ungdomar inte hade kunnat reta upp en hund i en bil?

På ett gym i stan:

"Det satt två killar i omklädningsrummet. Båda var negrer". Kontentan i den här historien var att den ena var blind. Blinhet har mig veterligen inget som helst samband med hudfärg. Varför var det viktigt för denna man i övre medelåldern att påpeka att det inte handlade om två vita män?

Att skilja på vi och dem är det dummaste jag vet. Det som skiljer människor åt är möjligtvis språk, religion, kultur och hudfärg. Det som inte skiljer människor åt är allt annat. Alltså:

* Behov av mat och vatten.

* Behov av tak över huvudet.

* Behov av trygghet och närhet.
Den här listan kan pågå i all oändlighet, men faktum kvarstår att människor är till 99 % lika varandra så varför är det så många som envisas med att fokusera på det som skiljer människor åt?

Det är som Soran Ismail säger. Det är skillnad på nationalitet och etnicitet. Är du svensk medborgare så är du svensk. Punkt. Att ha en annan etnisk bakgrund är något annat, men det betyder inte att man inte är svensk. Jag vill inte leva i ett Sverige där medmänskligheten och toleransen, sympatin och empatin till sina medmänniskor alltmer försvinner.

Nu är det faktiskt dags för oss alla att skärpa till oss. Jimmie och hans vänner är de som inte kan uppskatta Sverige som ett vackert land som vill hjälpa sina medmänniskor som flyr från sina hemländer. Jimmie och hans vänner kan i så fall flytta härifrån. Jag vill att alla ska vara välkomna här.

Alla är välkomna till mitt Sverige.


LOVE / H

Så, efter mitt korta blogguppehåll börjar det kanske bli dags att skriva om den beryktade 25-årsfesten som ägde rum i lördags.

Efter diverse turer med lokalen, såsom en död ljudanläggning, ostädad lokal samma dag som festen och en nyckelman som låg och sov så anlände gäster från valda delar av Sverige i omgångar. Det var Kalmar, Karlstad, Enköping, Västerås och Borås som berikade schlätta med besök.

Efter lite hyggande i centrum, en sen lunch och ett antal uppdateringar och skvaller så började de riktiga festförberedelserna.

Vid ankomsten till lokalen åt vi pizza innan jag och min medvärdinna blandade bål med hjälp av en riktig bartender och började ta emot gäster.

Vi fick presenter som förgyllde kvällen. Exempelvis fick vi varsin 'Mina kompisar-bok' som fylldes i under festens gång vilket i söndags kväll ledde till en hel del skratt. Vi fick dessutom dekorerade heliumballonger som efter städningen i söndags fick följa med hem.