Med dieten som religion.
Kategori: Allmänt
Jag och Horrace diskuterade det här med religion under en lunch i veckan. Man accepterar att människor tror på Gud. Jag kan förstå varför man tror på Gud, men jag har själv så svårt att få grepp om hur man går tillväga för att faktiskt ha en tro på en Gud vars existens aldrig bevisats.
Det vi verkligen kom fram till var att gemene man tycker att folk får tro precis hur mycket de vill, så länge de inte försöker predika eller pracka på sin tro på "oskyldiga" människor runt omkring.
Det här fick mig att tänka.
Hur kan det vara okej att predika om LCHF, 5:2-dieten, Atkins, GI-metoden och pulverdieter med mera, men inte att predika om sin egen Gudstro?
För det man oftast är rädd för när det gäller religion är väl fanatiker och när tron blir så stark att den går till överdrift.
HALLÅ?! Hur många LCHF-frälsta finns det inte i vårt avlånga land? Hur många ser det inte som sin livsuppgift att föra vidare det underbart fantastiska hallelujabudskap som 5:2-dieten innebär? Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag känner bra många fler personer som blivit "frälsta" av diverse dieter än som blivit frälsta av Gud. Eller så har vi bara förtryckt de stackars religiösa själarna så att de frälsta inte vågar ta bladet från munnen och dela med sig av sin tro.
Alla som stängt dörren fortare än kvickt när Jehovas ringt på räcker upp en hand!
Förr var alla tvungna att tro på Gud. Om man nu inte gjorde det så gissar jag att man höll den åsikten för sig själv. Man var tvingad till att gå i kyrkan varje söndag, dop och konfrimation var inget val man kunde göra. Men i takt med kunskapssamhället har religionen alltmer försvunnit, framför allt i Sverige. Ateismen är nu vår statsreligion.
Fast dieterna är väl ändå mest vår religion. Alla måste tro på minst en diet! Men är de dietfrälsta människorna verkligen lyckligare än de Gudsfrälsta? Jag har mina tvivel. För vad bottnar en dietfrälst tro i? Tron på att den fysiska formens välmående automatiskt ska generera ett psykiskt välmående? För många människor verkar tro att om bara utsidan mår bra så kommer insidan att må bra på köpet. Och att om kroppen är i bra form fysiskt så är även psyket vid god vigör. Jag påstår inte att det inte stämmer, men man bör kanske jobba lite mer med psyket och fråga sig varför man vill uppnå ett visst tal på vågen. Är det för ens egen skull? Eller är det för samhällets? Medias? Omgivningens?
Och så öppnar man valfri webbsida eller kvällstidning, slår på TV:n eller reklamradion och så handlar nästan varenda annons om utseende och viktnedgång. Det är som en enda lång parad med människor som står och skriker att man inte duger. Som när man gick förbi det coola gänget på högstadiet vilka granskade en med dömande blickar. Man blir aldrig kvitt dessa blickar. Skillnaden är bara att nu är det annonser om dieter och skönhet som inbillar oss att våra medmänniskor granskar oss med samma vidriga, nedvärderande blickar. Kan man inte bara få trivas med sig själv?
Det vi verkligen kom fram till var att gemene man tycker att folk får tro precis hur mycket de vill, så länge de inte försöker predika eller pracka på sin tro på "oskyldiga" människor runt omkring.
Det här fick mig att tänka.
Hur kan det vara okej att predika om LCHF, 5:2-dieten, Atkins, GI-metoden och pulverdieter med mera, men inte att predika om sin egen Gudstro?
För det man oftast är rädd för när det gäller religion är väl fanatiker och när tron blir så stark att den går till överdrift.
HALLÅ?! Hur många LCHF-frälsta finns det inte i vårt avlånga land? Hur många ser det inte som sin livsuppgift att föra vidare det underbart fantastiska hallelujabudskap som 5:2-dieten innebär? Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag känner bra många fler personer som blivit "frälsta" av diverse dieter än som blivit frälsta av Gud. Eller så har vi bara förtryckt de stackars religiösa själarna så att de frälsta inte vågar ta bladet från munnen och dela med sig av sin tro.
Alla som stängt dörren fortare än kvickt när Jehovas ringt på räcker upp en hand!
Förr var alla tvungna att tro på Gud. Om man nu inte gjorde det så gissar jag att man höll den åsikten för sig själv. Man var tvingad till att gå i kyrkan varje söndag, dop och konfrimation var inget val man kunde göra. Men i takt med kunskapssamhället har religionen alltmer försvunnit, framför allt i Sverige. Ateismen är nu vår statsreligion.
Fast dieterna är väl ändå mest vår religion. Alla måste tro på minst en diet! Men är de dietfrälsta människorna verkligen lyckligare än de Gudsfrälsta? Jag har mina tvivel. För vad bottnar en dietfrälst tro i? Tron på att den fysiska formens välmående automatiskt ska generera ett psykiskt välmående? För många människor verkar tro att om bara utsidan mår bra så kommer insidan att må bra på köpet. Och att om kroppen är i bra form fysiskt så är även psyket vid god vigör. Jag påstår inte att det inte stämmer, men man bör kanske jobba lite mer med psyket och fråga sig varför man vill uppnå ett visst tal på vågen. Är det för ens egen skull? Eller är det för samhällets? Medias? Omgivningens?
Och så öppnar man valfri webbsida eller kvällstidning, slår på TV:n eller reklamradion och så handlar nästan varenda annons om utseende och viktnedgång. Det är som en enda lång parad med människor som står och skriker att man inte duger. Som när man gick förbi det coola gänget på högstadiet vilka granskade en med dömande blickar. Man blir aldrig kvitt dessa blickar. Skillnaden är bara att nu är det annonser om dieter och skönhet som inbillar oss att våra medmänniskor granskar oss med samma vidriga, nedvärderande blickar. Kan man inte bara få trivas med sig själv?
För att bli frälst av en diet och se bra ut (om än högst tillfälligt) är viktigare än att må väl i sinnet?!
LOVE / H
LOVE / H
