När det hänt till exempel en olycka eller när människor blir mördade så kablas det ut i massmedierna.

Det känns som en intern tävling mellan tidningar, radio och tv på vilka som rapporterar mest känslosamt. 

Och alla som omkommer i olyckor eller blir mördade eller misshandlade är självklart: "världens snällaste människa, alla tyckte om henne/honom. Hon/han hade mängder utav kompisar och hade inga fiender."

Därefter kommer krisgrupper, fotografier, tända ljus, öppna kyrkor och fritidsgårdar där man får prata av sig.

Missförstå mig rätt, men det kan inte bara vara goda människor som råkar ut för dåliga saker. Eller så är det så att när människor rycks ifrån oss så minns man inte det negativa och så skapar man tillsammans med hela samhället en imaginär helgonbild över hur bra de här människorna var. 

Jag har aldrig sett en tidningsartikel där folk sagt att "äntligen kom det tillbaks och bet honom/henne i röven. DET är karma det!" Tvärtom, då rapporteras det plötsligt väldigt sakligt om händelsen.



Men att trycka en orts eller skolas sorg i halsen på alla andra känns lite väl. Jag förstår att de lider, men hur ska jag som läsare, lyssnare eller tittare hjälpa de här människorna? Ingen återuppstår bara för att det skapas en facebookgrupp för sörjande. 

Men att uttrycka sig är ju bra. Prata är bra, men det tycker jag att man ska göra i verkligheten, och inte genom sociala medier. Vi tappar mänsklig kontakt, och det är obehagligt.

Personligen rekommenderar jag att skriva


LOVE / H