Nu tänker jag skriva om Håkan Hellström, en man vars storhet jag aldrig kommer att begripa. Anledningen till mina ickekänslor för Håkans musik tänkte jag förklara med ett psykologiskt begrepp. Det psykologiska begreppet kallas figur - grund (eller för all del figur - bakgrund om man så vill). 

Det innebär i alla fall att figur är något man fokuserar primärt på, medan grund är något som finns i bakgrunden, som visserligen är med och skapar helheten men något man sällan tänker på.


Här ser exempelvis yngre personer oftast en ung tjej medan äldre personer ser en gammal dam.

I musikväg så kan man alltså tänka sig att för en trummis är figur just trummorna i en låt, för en basist basen och för en gitarrist gitarren och så vidare. Ni förstår vad jag menar.

När jag lyssnar på musik är figur för mig sången, därefter lyssnar jag på melodi och text. Jag kan i ärlighetens namn erkänna att jag aldrig någonsin tänkt tanken att "åh vilket gitarrsolo, jag måste genast lyssna igen". Jag kan heller inte minnas att jag reagerat på att någon spelar bas i en låt. Är det någon som faktiskt hör basen?

Så återgår vi till Håkan. Jag klarar inte av hans röst. Det är något med hans stämma som får mina öron att vilja sluta sig runtom sig själva liksom ett hårt och ogenomträngligt skal. Jag brukar alltid få påpekat för mig att jag måste lyssna bortom rösten och ta till mig texten. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte, rösten är helt enkelt i vägen. Rösten är min figur, (jag antar att det är så eftersom jag själv har en så fullkomligt bedårande stämma), och Håkans röst passar inte mina öron.

Den enda gången jag uppskattat Kom igen Lena var när Ola sjöng den i Idol för många år sedan. Plötsligt var det inte längre falskt och jag kunde lyssna på orden.

Nej, om någon skulle se mig gråta till en Håkanlåt så skulle det inte bero på att jag tycker det är vackert eller för att jag förknippar en massa känslor och minnen med just den låten. Det skulle vara för att mina öron smärtar.



Jag är ledsen Håkan, men du och jag kommer förmodligen aldrig att kunna försonas.

Dessutom har jag aldrig förstått grejen med sjömanskostym (så länge den inte sitter på en sjöman) eller att i största allmänhet gå omkring i för korta byxor.


LOVE / H