Första söndagen i mars.
Kategori: Allmänt
Idag är det den första söndagen i mars. För de som tänker att det inte är något speciellt med första söndagen i mars så ber jag er att tänka om.
Första söndagen i mars betyder Vasaloppet!
Således steg jag upp i ottan (för tredje dagen i rad) och Lisa anlände till mitt hem strax efter halv åtta. Då hade jag redan hunnit gråta till Vasaloppssändningen då de visade bilder från förra årets lopp samt spelade Vasaloppsjingeln. Vi dukade upp med brakfrukost och åt tills vi nästan storknade samtidigt som vi följde årets lopp på TV. Det såg på något sätt väldigt behagligt ut när de åkte. Och vad jag minns så var det ganska behagligt, men kanske inte så värst länge.
Om man vill minnas hur jag plågade mig för ett år sedan så kan man göra det här.
Jag måste dock säga att det blev färre tårar i TV-soffan än vad jag trodde. Det kan ha berott på att jag hade sällskap. Men jag var väldigt känslosam vid starten och målgången, där emellan gick det faktiskt väldigt bra.
Efter loppet tog vi en promenad i solen och därefter väntade femmilen i VM. När Johan Olsson gick i mål var jag eventuellt lite lös i ögonen och fällde en tår eller två. Det var så vackert!
Men det här med Vasaloppet. Ska vi prata lite mer om det? Jag vet hur ont jag hade. Jag vet att jag aldrig upplevt sådan smärta någonsin. Jag hoppas att jag aldrig upplever den igen. Jag börjar tro att cirka 80 % av bedriften att ta mig i mål satt i huvudet. Men samtidigt som det var det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv så är det eventuellt också det bästa jag gjort. Det är få saker jag är mer stolt över att ha genomfört. Min Vasaloppsvägg i lägenheten är en ständig påminnelse om att jag faktiskt kan genomföra brutalt jobbiga saker och komma ut levande på andra sidan. För att inte tala om starkare (trots världshistoriens längsta återhämtningstid).
För även om det krävdes all vilja jag kunde uppbåda. Även om jag åkte med diverse skador jag ådrog mig längs vägen. Även om jag grät som ett barn vid målgången så var det värt det. Känslan av att ha besegrat sin egen kropp och sina egna tankars demoner är svårslagen.
Och det är inte utan att jag vill ta mig an fler utmaningar i samma stil. Jag har idag fått en obehaglig känsla av att jag vill genomföra en svensk klassiker. Alltså inte tjejversionen, utan en riktig.
Jag behöver en rejäl utmaning och höga mål för att motiveras, så väl känner jag mig själv. En svensk klassiker (naturligtvis genomförd inom loppet av 12 månader) innan jag passerar 30 år på jorden? Är det rimligt?
Ibland känner jag att jag är dum i huvudet. Till exempel när det kommer till det här.
Herregud.
LOVE / H
Första söndagen i mars betyder Vasaloppet!
Således steg jag upp i ottan (för tredje dagen i rad) och Lisa anlände till mitt hem strax efter halv åtta. Då hade jag redan hunnit gråta till Vasaloppssändningen då de visade bilder från förra årets lopp samt spelade Vasaloppsjingeln. Vi dukade upp med brakfrukost och åt tills vi nästan storknade samtidigt som vi följde årets lopp på TV. Det såg på något sätt väldigt behagligt ut när de åkte. Och vad jag minns så var det ganska behagligt, men kanske inte så värst länge.
Om man vill minnas hur jag plågade mig för ett år sedan så kan man göra det här.
Jag måste dock säga att det blev färre tårar i TV-soffan än vad jag trodde. Det kan ha berott på att jag hade sällskap. Men jag var väldigt känslosam vid starten och målgången, där emellan gick det faktiskt väldigt bra.
Efter loppet tog vi en promenad i solen och därefter väntade femmilen i VM. När Johan Olsson gick i mål var jag eventuellt lite lös i ögonen och fällde en tår eller två. Det var så vackert!
Men det här med Vasaloppet. Ska vi prata lite mer om det? Jag vet hur ont jag hade. Jag vet att jag aldrig upplevt sådan smärta någonsin. Jag hoppas att jag aldrig upplever den igen. Jag börjar tro att cirka 80 % av bedriften att ta mig i mål satt i huvudet. Men samtidigt som det var det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv så är det eventuellt också det bästa jag gjort. Det är få saker jag är mer stolt över att ha genomfört. Min Vasaloppsvägg i lägenheten är en ständig påminnelse om att jag faktiskt kan genomföra brutalt jobbiga saker och komma ut levande på andra sidan. För att inte tala om starkare (trots världshistoriens längsta återhämtningstid).
För även om det krävdes all vilja jag kunde uppbåda. Även om jag åkte med diverse skador jag ådrog mig längs vägen. Även om jag grät som ett barn vid målgången så var det värt det. Känslan av att ha besegrat sin egen kropp och sina egna tankars demoner är svårslagen.
Och det är inte utan att jag vill ta mig an fler utmaningar i samma stil. Jag har idag fått en obehaglig känsla av att jag vill genomföra en svensk klassiker. Alltså inte tjejversionen, utan en riktig.
Jag behöver en rejäl utmaning och höga mål för att motiveras, så väl känner jag mig själv. En svensk klassiker (naturligtvis genomförd inom loppet av 12 månader) innan jag passerar 30 år på jorden? Är det rimligt?
Ibland känner jag att jag är dum i huvudet. Till exempel när det kommer till det här.
Herregud.
LOVE / H
