Varför lever så många bra personer dåliga liv?
Kategori: Allmänt
Jag hade ett filosofiskt samtal med min filosofiska vapendragare Lisa här ikväll. Och då ställde vi oss frågan varför så många bra personer lever så dåliga liv. Det tål att tänkas på. Tänk på alla personer man mött genom sitt liv, en del oerhört trevliga, snälla och gulliga på alla sätt och vis. Och så lever de så himla dåliga liv. Människor som inte över huvud taget lever upp till sin potential, eller än värre, inte ens försöker. Där sitter folk liksom bara och nöjer sig med att vara medelmåtta, att ha ett jobb som betalar räkningarna men som inte är det minsta roligt eller givande. Där sitter människor som nöjer sig med att sitta fast i ett tråkigt, tomt och trist förhållande. I brist på annat?
Och så har vi de som är precis tvärtom. En massa dåliga människor som går omkring och lever över sin potential. Går omkring och lever bra liv, långt ovan förväntan och förtjänst. Människor som inte alls, enligt karmamått mätt, förtjänar att må bra och vara lyckliga eller besitta några som helst kvalitéer att eftersträva.
Är det naivitet eller dålig självinsikt som gör att dåliga människor lyckas på ett sätt som bra människor inte lyckas med? Och varför går alla bra människor omkring och bara nöjer sig med sina medelmåtta liv istället för att göra något som faktiskt skulle kunna spela någon roll här i världen? Eller som avsevärt skulle förbättra deras egna levnadsvillkor? Vid närmare eftertanke så kanske inte bra människor heller besitter någon som helst självinsikt förresten.
Sedan kan man också reflektera över att många av alla de här självinsiktslösa människorna har extremt god insikt i sina medmänniskors liv. Då kan de exakt sätta ord på samt analysera vad som inte är bra i någon annans liv, men när det gäller ens eget så har man skygglappar på.
Jag förstår känslan. För jag går omkring och känner att jag inte lever upp till min fulla potential. Jag vet att jag vill göra något annat, men jag måste börja någonstans. Och börjat har jag gjort, jag behöver bara öva på mitt tålamod. Och inte ge upp.
Hur ofta ser man en annan människa och tänker att "sådär vill jag ha det"? Hur ofta är man avundsjuk på någon annans liv? Hur ofta tänken man att "det där skulle jag vilja göra"?
Min fråga: VARFÖR GÖR DU INTE DET DÅ? VARFÖR FÖRSÖKER DU INTE ENS?
Jag gör det inte själv, men det här handlar inte om mig. Jag gör i alla fall delvis det jag vill, om än inte fullt ut. Och jag försöker försöka. Men som den fantastiske musikern Petter skrev så har man alltid mål. Och varje gång man tar sig dit upptäcker man att horisonten bara flyttats ännu längre bort.
Är det kanske det som är svaret? Man tror att man vill ha något och så tar man sig dit. Men sen så har man inte kraften att ta sig vidare för att uppnå ännu en dröm?
LOVE / H
Och så har vi de som är precis tvärtom. En massa dåliga människor som går omkring och lever över sin potential. Går omkring och lever bra liv, långt ovan förväntan och förtjänst. Människor som inte alls, enligt karmamått mätt, förtjänar att må bra och vara lyckliga eller besitta några som helst kvalitéer att eftersträva.
Är det naivitet eller dålig självinsikt som gör att dåliga människor lyckas på ett sätt som bra människor inte lyckas med? Och varför går alla bra människor omkring och bara nöjer sig med sina medelmåtta liv istället för att göra något som faktiskt skulle kunna spela någon roll här i världen? Eller som avsevärt skulle förbättra deras egna levnadsvillkor? Vid närmare eftertanke så kanske inte bra människor heller besitter någon som helst självinsikt förresten.
Sedan kan man också reflektera över att många av alla de här självinsiktslösa människorna har extremt god insikt i sina medmänniskors liv. Då kan de exakt sätta ord på samt analysera vad som inte är bra i någon annans liv, men när det gäller ens eget så har man skygglappar på.
Jag förstår känslan. För jag går omkring och känner att jag inte lever upp till min fulla potential. Jag vet att jag vill göra något annat, men jag måste börja någonstans. Och börjat har jag gjort, jag behöver bara öva på mitt tålamod. Och inte ge upp.
Hur ofta ser man en annan människa och tänker att "sådär vill jag ha det"? Hur ofta är man avundsjuk på någon annans liv? Hur ofta tänken man att "det där skulle jag vilja göra"?
Min fråga: VARFÖR GÖR DU INTE DET DÅ? VARFÖR FÖRSÖKER DU INTE ENS?
Jag gör det inte själv, men det här handlar inte om mig. Jag gör i alla fall delvis det jag vill, om än inte fullt ut. Och jag försöker försöka. Men som den fantastiske musikern Petter skrev så har man alltid mål. Och varje gång man tar sig dit upptäcker man att horisonten bara flyttats ännu längre bort.
Är det kanske det som är svaret? Man tror att man vill ha något och så tar man sig dit. Men sen så har man inte kraften att ta sig vidare för att uppnå ännu en dröm?
LOVE / H
