Sommarens slut. Irrtankar.
Kategori: Allmänt
Sommaren lider mot sitt slut. Vart den tog vägen undrar vi säkert alla.
Jag skulle kunna skriva om vad som kanske var den bästa semestern i mitt liv, tågluffen. Eller de lata dagarna i ett sol- och sommarvarmt Enköping. Sena nätter med en berusning inte bara beroende på alkohol utan även på livet, sällskapen och omgivningen. Jag skulle kunna skriva om den numera obligatoriska stockholmdaten som ägt rum för tredje sommaren i rad. Om det nya jobbet, de nya kollegorna, helgutflykterna, alla böcker jag läst och alla samtal jag haft.
Men jag orkar inte. Jag har/har haft skrivkramp hela sommaren. Eller så har blotta tanken på att formulera något någorlunda vettigt varit alltför överväldigande för att jag ska ta tag i det.
Jag skulle kunna skriva om min ilska gentemot världen. På FIFA:s agernade under VM. Hur förbannad jag är på Israels övervåld, Rysslands idioti, separatisters undanhållande av bevis, att inte en enda stat vågar visa lite mod och faktiskt agera mot idiotin istället för att lamslaget se på. Vad gör EU? Varför erkänner inget land att Palestina finns? Varför är det bara ett fåtal latinamerikanska länder som kallat hem sina ambassadörer från Tel Aviv? Varför vågar ingen visa lite mod? Jag saknar mod. Att våga visa att man inte accepterar något. Jag saknar bojkotter av mästerskap, jag saknar mod. Olof Palme vänder sig förmodligen i sin grav över denna vidriga feghet som omgärdar oss. Jag saknar Grynet; Ta ingen skit!
Jag skulle kunna skriva att jag inte längre tycker att det är moraliskt försvarbart att sätta barn till världen. Att det är djupt egoistiskt och att världen är på väg käpprätt åt helvete. Det är ju möjligt att något av alla dessa barn kan förändra världen, men än så länge skulle jag vilja säga att det går sådär efter som vi gör av med resurser á 2,66 jordklot fast vi bara har ett. Och när ska vi lösa det? När det är för sent? HAHAHA, jag blir mörkrädd.
Jag skulle kunna skriva om mina största drömmar, som jag inte lyfter ett finger för att uppfylla. För att jag är för bekväm. Jag saknar den naivitet jag besatt för cirka åtta år sedan. Hur jag bara kastade mig handlöst ut i världen utan att tänka på konsekvenserna eller om det jag tog mig för ens var möjligt. Nu orkar jag inte ens försöka. Det river i mig. Men jag ska. Ahh, så många gånger som jag tänkt den tanken. När ska den bli verklighet?
Jag skulle kunna skriva så himla mycket. Men jag vet knappt var jag ska börja. Men snart ska jag börja. Och sedan kommer det att fortsätta och fortsätta och fortsätta tills ni önskar att jag blir censurerad till oändlighetens rand.
Må väl kära ni.
LOVE / H
Jag skulle kunna skriva om vad som kanske var den bästa semestern i mitt liv, tågluffen. Eller de lata dagarna i ett sol- och sommarvarmt Enköping. Sena nätter med en berusning inte bara beroende på alkohol utan även på livet, sällskapen och omgivningen. Jag skulle kunna skriva om den numera obligatoriska stockholmdaten som ägt rum för tredje sommaren i rad. Om det nya jobbet, de nya kollegorna, helgutflykterna, alla böcker jag läst och alla samtal jag haft.
Men jag orkar inte. Jag har/har haft skrivkramp hela sommaren. Eller så har blotta tanken på att formulera något någorlunda vettigt varit alltför överväldigande för att jag ska ta tag i det.
Jag skulle kunna skriva om min ilska gentemot världen. På FIFA:s agernade under VM. Hur förbannad jag är på Israels övervåld, Rysslands idioti, separatisters undanhållande av bevis, att inte en enda stat vågar visa lite mod och faktiskt agera mot idiotin istället för att lamslaget se på. Vad gör EU? Varför erkänner inget land att Palestina finns? Varför är det bara ett fåtal latinamerikanska länder som kallat hem sina ambassadörer från Tel Aviv? Varför vågar ingen visa lite mod? Jag saknar mod. Att våga visa att man inte accepterar något. Jag saknar bojkotter av mästerskap, jag saknar mod. Olof Palme vänder sig förmodligen i sin grav över denna vidriga feghet som omgärdar oss. Jag saknar Grynet; Ta ingen skit!
Jag skulle kunna skriva att jag inte längre tycker att det är moraliskt försvarbart att sätta barn till världen. Att det är djupt egoistiskt och att världen är på väg käpprätt åt helvete. Det är ju möjligt att något av alla dessa barn kan förändra världen, men än så länge skulle jag vilja säga att det går sådär efter som vi gör av med resurser á 2,66 jordklot fast vi bara har ett. Och när ska vi lösa det? När det är för sent? HAHAHA, jag blir mörkrädd.
Jag skulle kunna skriva om mina största drömmar, som jag inte lyfter ett finger för att uppfylla. För att jag är för bekväm. Jag saknar den naivitet jag besatt för cirka åtta år sedan. Hur jag bara kastade mig handlöst ut i världen utan att tänka på konsekvenserna eller om det jag tog mig för ens var möjligt. Nu orkar jag inte ens försöka. Det river i mig. Men jag ska. Ahh, så många gånger som jag tänkt den tanken. När ska den bli verklighet?
Jag skulle kunna skriva så himla mycket. Men jag vet knappt var jag ska börja. Men snart ska jag börja. Och sedan kommer det att fortsätta och fortsätta och fortsätta tills ni önskar att jag blir censurerad till oändlighetens rand.
Må väl kära ni.
LOVE / H
