Vasaloppet är över och jag tog mig i mål. Med tanke på hur dagen startade så trodde jag aldrig att det skulle ske.

Jag gick upp klockan 02.50 och försökte äta frukost. Jag var illamående av nervositet och fick inte i mig något mer än ett glas juice och en yoghurt. Pappa och Gert skjutsade mig till bussen i Mora som jag hoppade på. Efter cirka 40 minuter var jag så illamående att jag började kallsvettas och skaka. Jag fick be chauffören stanna för att jag var övertygad om att jag skulle spy. Hade han kört fem meter till hade jag spytt, men den kalla luften gjorde susen och jag fick byta plats med en vänlig själ längst fram och då gick det bättre.

På plats i Sälen så hittade jag rätt fålla, placerade ut mina skidor, lämnade packning på lastbilar, värmde mig vid elden och lyckades äta en banan samt gå på toa. Gå på toa gjorde jag för övrigt inte igen förrän efter målgången.

Starten var sjukt mäktig. Det var så mycket folk och stämningen var på topp. Det kändes fantastiskt ända tills vi kom till backen. Jag hade ju gjort upp taktik med Sabina, högerspår vid starten, högerspår runt det lilla huset och gå om på utsidan. Det tog totalt stopp, högersidan var som en propp. Plötsligt hade vi inga människor bakom oss. Vi var ett gäng som var absolut sist och där stod jag. Sist och klättrade sakta uppåt. 

Mellan Smågan och Mångsbodarna så ramlade jag, två gånger. Direkt efter Mångsbodarna ramlade jag två gånger till. Jag har ramlat på båda skinkorna, båda höfterna. Jag har flugit framåt likt Anja Pärsons "säl" och jag har ramlat på knän. Totalt ramlade jag sju gånger under loppet. Det hände i nerförsbackarna, förutom sista gången. Det fanns inga spår i nerförsbackarna när vi längst bak kom dit. Man fick försöka ploga ner på is och samtidigt svänga, jag var inte ensam om att ramla kan jag lova. 

Efter fyra vurpor kände jag att jag lika gärna kunde ge upp, det blev som en parodi. I den första vurpan sträckte jag dessutom höger ljumske. I varje rörelse jag gjorde med höger ben så högg det. Sedan gjorde jag illa min gamla skadade högertumme i en annan vurpa, ledbandet smärtade men jag hade gett mig fan på att jag skulle vidare.

Jag tänkte innan jag somnade i lördags att "tänk om jag inte kommer i mål, vad många som kommer att bli besvikna." Men direkt efter att jag tänkt den tanken insåg jag att den enda som skulle vara besviken om jag inte gick i mål var jag själv. Så med de tankarna fortsatte jag. Jag tog mig till nästa kontroll.

I Evertsberg låg jag en halvtimme före "repet". Då trodde jag faktiskt att det inte skulle gå alls. Det var långt till Oxberg efter Evertsberg och det var uppför. När jag kom dit stod Sabina, Micke och barnen där och hejade. Jag grät lite grann men fick säga åt mig själv att skärpa mig, jag behövde all vätska som fanns i min kropp så gråta kunde jag göra senare. När jag kom till Oxberg så insåg jag att om bara orken fanns så skulle jag faktiskt ta mig till Mora. Klockan var fyra när jag var i Oxberg, jag hade då två mil till Eldris där jag visste att repet skulle dras klockan sju. Då började jag hulka igen, men sa till mig själv att "skärp dig, du är inte där än. Nu ska vi till Hökberg."

Oxberg - Hökberg - Eldris gick segt. När jag kom till Eldris så sa speakern där att "Vi hälsar Hanna Hedström från Enköping välkommen till Eldris, heja heja Hanna." När jag väl kommit så långt så ville jag bara i mål. Eldris till Mora gick fort, plötsligt kände jag inte att jag hade ont i hela kroppen, jag fick ny kraft och jag ville bara till målgången. Jag stakade på, jag diagonalade, folk hejade i spåret och plötsligt var det bara två kilometer kvar. Då ramlade jag för sista gången i en viadukt som svängde där det inte fanns några spår utan bara var is. Men jag reste mig snabbt som tusan och fortsatte. Längs hela Moraparken stod publik och hälsade välkommen till Mora. Det var nästan som att man fick vingar. På upploppet spelades "We are all the winners" och jag stakade på för brinnande livet med tårarna på väg ut från ögonen. Bredvid mållinjen stod Mamma, Pappa, Anna och Gert. När jag korsade mållinjen så grät jag av lycka. Sedan träffade jag alla fyra och grät lite mer. Jag bytte pjäxorna mot löparskorna och fick mitt livs första sendrag. I vänstervaden sa det pang och då grät jag av smärta, utmattning och lycka över att det var över. Jag fick medaljer av kvartetten och jag gick mot en buss för att hämta mina ombyteskläder. Då ringde jag Tina och så grät jag lite till.

Jag tog en snabb dusch och sedan satte vi oss i bilen mot Enköping. I Borlänge blev det korv med bröd på Statoil och jag fick ta framsätet av mamma med värme i stolen.

Idag har jag ont i hela kroppen. Tårna är avdomnade, hälsenorna värker, vaderna är stela, knäna ska vi inte ens prata om, högerljumsken gör att jag inte ens kan lyfta högerbenet, svanken är fruktansvärd, axlarna och armarna är ömma, jag har träningsvärk i fingrarna och nacken är stel som en pinne. Dessutom har jag huvudvärk. MEN, jag tog mig banne mig i mål!

Jag är fullständigt utmattad, men jag är samtidigt så glad och stolt så att det inte vet några gränser. Jag åkte skidor i 11 timmar 23 minuter och 35 sekunder. Vill man se min målgång kan man göra det här. Efter 23 minuter och lite till passerar jag mållinjen. Sedan hälsar speakern mig välkommen till Mora. Fantastiskt!

Jag ska se om jag kan lyckas hitta lite bilder i sinom tid. 

Men TUSEN TACK för att support jag fått före, under och efter loppet. Det har varit helt och hållet fantastiskt!

Ikväll ska jag ta mig till Skövde med ett tåg, Lisa ska få möta mig på perrongen och ta mina väskor de 100 meterna till min bostad. Jag klarar förmodligen inte av det idag.


LOVE / H