En hyllning till Ellinore.
Kategori: Allmänt
I fredags var jag i Göteborg. Jag mötte upp min vän Skagen på morgonkvisten, vi tog en promenad till Scandinavium och äntrade lokalerna där friidrotts-EM utspelats denna marshelg.
Anledningen till detta var att vår kära vän Ellinore deltog i friidrotts-EM, närmare bestämt i damernas mångkamp och vi agerade hängivna supportrar på läktaren. Det hela var en fantastisk dag. Så nervös som jag var i fredags kan jag inte ens minnas när jag var senast. Det är svårt att säga annat än att Ellinore gjorde en fantastisk tävling. Jag är så imponerad av henne så jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen.
Det startade med 60 meter häck där hon satte ett personligt rekord. Nästa gren var höjdhopp och hennes sista rivning på 1.75 var smärtsam att se ur ett supporterperspektiv. Ribban hade lika gärna kunnat ligga kvar. Någonstans i början utav höjdhoppstävlingen började Ellinore halta, men hoppade vidare och krälade av mattan efter varje hopp.
Kultävlingen var snabbt avverkad och det gick bra. Fan cluben var hungriga och när den var över gick vi för att äta en välbehövlig lunch. Vi hann med att byta några snabba ord med vår mångkamperska innan vi lämnade Svenska Mässan.
När kvällspasset började så var det dags för längdhopp och det var smärtsamt att se. Jag var så nervös att jag knappt kunde titta. Ellinores första hopp var vansinnigt långt, men ett övertramp. Hon kravlade ur gropen och jag ville bara ta över hennes smärta för att underlätta tävlingen. Men icke sa nicke, istället satt jag med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. När det var dags för hopp nummer två så var det en godkänd plankträff och dessutom ett nytt personbästa i form av 5.97. Hon var alltså helt fantastisk.
800 meter var en gren som Ellinore förr i världen inte var vän med alls. När jag deltog i mångkamps-SM för 100 år sedan så vann jag faktiskt över henne i just 800 meter. Det hade jag inte gjort i fredags. Ellinore sprang som en skadeskjuten gnu på flykt undan jägarens pipa. Hela Scandinavium försökte genom sina hejarrop bära henne fram till mållinjen.
Och som Ellinore sa till tv-sporten efter loppet: Blir man inte så trött som hon blev så har man inte gjort sitt bästa, och hon vill göra sitt bästa. Att alla vi andra satt med magont tog hon lyckligtvis ingen notis om. Att hon blev bortburen från löparbanorna och fick ligga ner bland läkarna för att återhämta sig är enligt hennes mamma en helt vanligt förekommande företeelse. Min lillasyster, som är sjukskötersa, skickade oroande sms eftersom hon såg tv-bilderna direkt från loppet inklusive Ellinores kollaps efter mållinjen.
Men Ellinore reste på sig, med ett nytt personbästa även här och fick springa ett ärevarv med Sofia Linde för ett Scandinavium som aldrig ville sluta applådera.
Jag har svårt att tro att det var någon i Scandinavium som kämpade så mycket som Ellinore gjorde i fredags. Jag har svårt att tro att det var någon i Scandinavium som gick miste om hennes kamp mot den egna kroppen.
Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer vara mer imponerad av någon utav mina vänner (ta det inte personligt).
Ellinore är min idol. När jag läser om henne på friidrott.se så börjar jag gråta.
Ja, det är helt klart svårt att inte vara imponerad av Ellinore Hallin. En niondeplats på Friidrotts-EM är verkligen något att skryta med och det hoppas jag att hon gör.
Jag är oerhört glad över att jag var där och stolt över henne för hon är verkligen inget annat än grym!
LOVE / H
Anledningen till detta var att vår kära vän Ellinore deltog i friidrotts-EM, närmare bestämt i damernas mångkamp och vi agerade hängivna supportrar på läktaren. Det hela var en fantastisk dag. Så nervös som jag var i fredags kan jag inte ens minnas när jag var senast. Det är svårt att säga annat än att Ellinore gjorde en fantastisk tävling. Jag är så imponerad av henne så jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen.
Det startade med 60 meter häck där hon satte ett personligt rekord. Nästa gren var höjdhopp och hennes sista rivning på 1.75 var smärtsam att se ur ett supporterperspektiv. Ribban hade lika gärna kunnat ligga kvar. Någonstans i början utav höjdhoppstävlingen började Ellinore halta, men hoppade vidare och krälade av mattan efter varje hopp.
Kultävlingen var snabbt avverkad och det gick bra. Fan cluben var hungriga och när den var över gick vi för att äta en välbehövlig lunch. Vi hann med att byta några snabba ord med vår mångkamperska innan vi lämnade Svenska Mässan.
När kvällspasset började så var det dags för längdhopp och det var smärtsamt att se. Jag var så nervös att jag knappt kunde titta. Ellinores första hopp var vansinnigt långt, men ett övertramp. Hon kravlade ur gropen och jag ville bara ta över hennes smärta för att underlätta tävlingen. Men icke sa nicke, istället satt jag med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. När det var dags för hopp nummer två så var det en godkänd plankträff och dessutom ett nytt personbästa i form av 5.97. Hon var alltså helt fantastisk.
800 meter var en gren som Ellinore förr i världen inte var vän med alls. När jag deltog i mångkamps-SM för 100 år sedan så vann jag faktiskt över henne i just 800 meter. Det hade jag inte gjort i fredags. Ellinore sprang som en skadeskjuten gnu på flykt undan jägarens pipa. Hela Scandinavium försökte genom sina hejarrop bära henne fram till mållinjen.
Och som Ellinore sa till tv-sporten efter loppet: Blir man inte så trött som hon blev så har man inte gjort sitt bästa, och hon vill göra sitt bästa. Att alla vi andra satt med magont tog hon lyckligtvis ingen notis om. Att hon blev bortburen från löparbanorna och fick ligga ner bland läkarna för att återhämta sig är enligt hennes mamma en helt vanligt förekommande företeelse. Min lillasyster, som är sjukskötersa, skickade oroande sms eftersom hon såg tv-bilderna direkt från loppet inklusive Ellinores kollaps efter mållinjen.
Men Ellinore reste på sig, med ett nytt personbästa även här och fick springa ett ärevarv med Sofia Linde för ett Scandinavium som aldrig ville sluta applådera.
Jag har svårt att tro att det var någon i Scandinavium som kämpade så mycket som Ellinore gjorde i fredags. Jag har svårt att tro att det var någon i Scandinavium som gick miste om hennes kamp mot den egna kroppen.
Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer vara mer imponerad av någon utav mina vänner (ta det inte personligt).
Ellinore är min idol. När jag läser om henne på friidrott.se så börjar jag gråta.
Ja, det är helt klart svårt att inte vara imponerad av Ellinore Hallin. En niondeplats på Friidrotts-EM är verkligen något att skryta med och det hoppas jag att hon gör.
Jag är oerhört glad över att jag var där och stolt över henne för hon är verkligen inget annat än grym!
LOVE / H
