Hej livet, jag hade glömt bort dig en stund.
Kategori: Allmänt
Den här veckan startade min allra sista kurs på programmet Personal, Organisation och Ledarskap. Man kan säga att det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig an c-uppsatsen som står på vårens schema.
Min största fråga är dock: Vart tog tiden vägen???
När jag började på högskolan för två och ett halvt år sedan så tänkte jag att det skulle bli skönt att sätta livet på paus i tre år. Inte behöva oroa sig för vad som skulle bli nästa steg, vad man skulle vilja göra, vart man skulle vilja åka. Det blev en välbehövlig paus från mitt dittills kringflackande liv.
Och på något vis känns det som att jag landat i Skövde. Jag har ett liv i Sverige i Skövde, vilket jag vid många tillfällen i mina yngre år ifrågasatt om jag någonsin skulle komma att lyckas med.
Men nu dyker frågorna upp igen. Vad ska jag söka för jobb? Vart ska jag söka jobb? Vill jag vara kvar i Skövde? Vill jag till något nytt ställe?
Just nu ser jag ingen anledning att flytta härifrån. Jag trivs, jag mår bra, jag har vänner, jag har gymnastik, jag har ett jobb på posten om det krisar. Jag har ett liv här och jag börjar ifrågasätta om jag verkligen är beredd att rycka upp allt en gång till och flytta. Igen. Skövde kanske inte är min slutdestination, eller så är den det. Vad vet jag? Jag vet att jag mer än gärna skulle bo i Barcelona en sväng, och New York, London, Berlin, Sydney, Singapore samt Tokyo och Hong Kong. Eventuellt.
Jag vill jobba som det jag är utbildad till (vad nu det är, fråga inte för jag undrar också), men jag vill också skriva, liksom jag vill resa. Hur kombinerar man allt det här?
Jag kan väl säga så här: Den största nackdelen jag ser med Skövde är att det är så vansinnigt långt till alla flygplatser. Landvetter som är närmast har inte en chans att ta Arlandas plats i mitt hjärta. Landvetter är förresten inte nära, bara närmast. Men som min pappa sa när han fick hämta en gråtande dotter på Arlanda den andra januari efter USA-resan: "Man ska ju alltid mellanlanda i Enköping när man ska ut och flyga". Det får väl bli mitt motto om jag nu blir kvar här.
Det känns som vore det igår jag satt förvirrad i ett klassrum och undrade vad jag egentligen gett mig in på. Nu laddar jag för min sista termin som högskolestudent på heltid och ser fram emot att den avslutas med en stor examensfest när det lider emot sommar.
Min största fråga är dock: Vart tog tiden vägen???
När jag började på högskolan för två och ett halvt år sedan så tänkte jag att det skulle bli skönt att sätta livet på paus i tre år. Inte behöva oroa sig för vad som skulle bli nästa steg, vad man skulle vilja göra, vart man skulle vilja åka. Det blev en välbehövlig paus från mitt dittills kringflackande liv.
Och på något vis känns det som att jag landat i Skövde. Jag har ett liv i Sverige i Skövde, vilket jag vid många tillfällen i mina yngre år ifrågasatt om jag någonsin skulle komma att lyckas med.
Men nu dyker frågorna upp igen. Vad ska jag söka för jobb? Vart ska jag söka jobb? Vill jag vara kvar i Skövde? Vill jag till något nytt ställe?
Just nu ser jag ingen anledning att flytta härifrån. Jag trivs, jag mår bra, jag har vänner, jag har gymnastik, jag har ett jobb på posten om det krisar. Jag har ett liv här och jag börjar ifrågasätta om jag verkligen är beredd att rycka upp allt en gång till och flytta. Igen. Skövde kanske inte är min slutdestination, eller så är den det. Vad vet jag? Jag vet att jag mer än gärna skulle bo i Barcelona en sväng, och New York, London, Berlin, Sydney, Singapore samt Tokyo och Hong Kong. Eventuellt.
Jag vill jobba som det jag är utbildad till (vad nu det är, fråga inte för jag undrar också), men jag vill också skriva, liksom jag vill resa. Hur kombinerar man allt det här?
Jag kan väl säga så här: Den största nackdelen jag ser med Skövde är att det är så vansinnigt långt till alla flygplatser. Landvetter som är närmast har inte en chans att ta Arlandas plats i mitt hjärta. Landvetter är förresten inte nära, bara närmast. Men som min pappa sa när han fick hämta en gråtande dotter på Arlanda den andra januari efter USA-resan: "Man ska ju alltid mellanlanda i Enköping när man ska ut och flyga". Det får väl bli mitt motto om jag nu blir kvar här.
Det känns som vore det igår jag satt förvirrad i ett klassrum och undrade vad jag egentligen gett mig in på. Nu laddar jag för min sista termin som högskolestudent på heltid och ser fram emot att den avslutas med en stor examensfest när det lider emot sommar.
(bild: svd.se)
Pausar är bara till för mesar. Livet händer NU!
Who's with me?
LOVE / H
Pausar är bara till för mesar. Livet händer NU!
Who's with me?
LOVE / H
