Jungfrun och diktaturen.
Kategori: Allmänt
På två dagar har jag fullkomligt bälgat i mig te gjort på ingefära, citron och honung. Tror ni att min röst har kommit åter? Svar, nej. Den är inte ens i närheten av att vara tillbaka.
Jag går omkring som Den lilla sjöjungfrun Ariel, i princip stum. Alltså jag får ju fram ljud, men det är antingen viskningar eller så måste jag ner i mitt djupaste basregister och låter då som brandchefen Greger i Nilecity.
Jag tänker lite så här: När Ariel gav bort sin röst så gjorde hon det frivilligt och hon fick något i utbyte mot det: ben. Ja, alltså personligen så har jag ju ben, men vad jag vet har jag inte fått något i utbyte mot det här. Det kanske är universums sätt att säga till mig att vara tyst oftare, att sjunga mindre och att utveckla mitt tålamod.
Jag har kommit till insikt kring det här med att inte kunna uttrycka sig och undrar lite spontant om det är så här det skulle vara att bo i en diktatur fast mycket värre. För trots att jag har lite problem just med stämbanden så kan jag ju rent teoretiskt säga vad jag vill. Eller har det med vana att göra? Att jag är van att kunna säga vad jag vill? För även om jag inte kan prata så kan jag fortfarande skriva. Men i diktaturer, där får man inte skriva vad man vill, eller säga vad man vill för där har någon redan bestämt vad man ska tänka och tycka. Men det är väl som vanligt så att man saknar det man inte har. Jag undrar hur jag skulle klara mig i en diktatur. Jag borde verkligen uppskatta att jag kan säga, tänka och skriva vad jag vill mer än vad jag gör. Man borde uppskatta allt mer än man gör.
På tal om diktaturer så var det ett inslag i Agenda igår som handlade om Syrien. Jag har aldrig sett något värre i hela mitt liv. Jag borde inte sitta här. Jag borde vara någon annanstans och hjälpa människor med riktiga problem. Det enda jag tänkte när jag tittade var att "där fiskar de upp bakbundna, drunkade kroppar ur floden medan jag sitter här, tittar på TV, surfar på internet, dricker te och är mätt".
Hur stillar man det samvetet på bästa sätt?
LOVE / H
Jag går omkring som Den lilla sjöjungfrun Ariel, i princip stum. Alltså jag får ju fram ljud, men det är antingen viskningar eller så måste jag ner i mitt djupaste basregister och låter då som brandchefen Greger i Nilecity.
Jag tänker lite så här: När Ariel gav bort sin röst så gjorde hon det frivilligt och hon fick något i utbyte mot det: ben. Ja, alltså personligen så har jag ju ben, men vad jag vet har jag inte fått något i utbyte mot det här. Det kanske är universums sätt att säga till mig att vara tyst oftare, att sjunga mindre och att utveckla mitt tålamod.
Jag har kommit till insikt kring det här med att inte kunna uttrycka sig och undrar lite spontant om det är så här det skulle vara att bo i en diktatur fast mycket värre. För trots att jag har lite problem just med stämbanden så kan jag ju rent teoretiskt säga vad jag vill. Eller har det med vana att göra? Att jag är van att kunna säga vad jag vill? För även om jag inte kan prata så kan jag fortfarande skriva. Men i diktaturer, där får man inte skriva vad man vill, eller säga vad man vill för där har någon redan bestämt vad man ska tänka och tycka. Men det är väl som vanligt så att man saknar det man inte har. Jag undrar hur jag skulle klara mig i en diktatur. Jag borde verkligen uppskatta att jag kan säga, tänka och skriva vad jag vill mer än vad jag gör. Man borde uppskatta allt mer än man gör.
På tal om diktaturer så var det ett inslag i Agenda igår som handlade om Syrien. Jag har aldrig sett något värre i hela mitt liv. Jag borde inte sitta här. Jag borde vara någon annanstans och hjälpa människor med riktiga problem. Det enda jag tänkte när jag tittade var att "där fiskar de upp bakbundna, drunkade kroppar ur floden medan jag sitter här, tittar på TV, surfar på internet, dricker te och är mätt".
Hur stillar man det samvetet på bästa sätt?
LOVE / H
