Det viktigaste i världen.
Kategori: Allmänt
I media cirkulerar just nu oändligt med material som handlar om Johan Persson och Martin Schibbye. Det finns så vansinnigt många tankar som snurrar i mitt huvud angående den här soppan att jag vet inte ens vart jag ska börja.
Till att börja med så är det inget annat än fantastiskt att de är tillbaka i Sverige. Och att de lever.
Fortsättningsvis har jag idag sett hela presskonferensen från ABF-huset samt Uppdrag granskning special och SVT:S exklusiva intervju efter presskonferensen.
Det enda jag kan tänka på är vilka fullkomligt underbara, fantastiska individer Martin och Johan är. Att dessa två herrar lyckas svara på frågor efter allt de varit med om är inget annat än beundransvärt. Jag förstår att de VILL och MÅSTE berätta. Jag kommer dock aldrig kunna förstå hur de känner sig eller sätta mig in i vad de har varit med om.
Det enda jag kan jämföra med är när jag var strandad på Gran Canaria. Det berodde på ett askmoln och ovissheten gjorde mig galen. Jag var inte arresterad, jag var inte en fånge, jag delade inte fängelsecell med 200 andra personer, jag var inte inlåst, jag var inte hotad till livet, jag var inte skadad och jag befann mig inte i en diktatur.
Jag har alltså inget alls att sätta i relation till deras upplevelser.
Med tanke på hur den ovissheten gjorde mig galen, ledsen, uppgiven, frustrerad och förbannad samtidigt så kan jag inte låta bli på att fundera på hur jag hade reagerat i Johans och Martins situation. Jag vill inte ens spekulera i det, och framför allt så hoppas jag att jag aldrig någonsin behöver uppleva något liknande.
Det mänskliga psyket är imponerande. Att Martin har nära till tårar på presskonferensen förvånar mig inte. När alla känslor till slut får bubbla över och man inte längre behöver leva i ständig skräck för att säga fel eller agera fel framför fel människor måste vara överväldigande.
Tröttheten kan knappast veta några gränser med tanke på förhållandena i fängelset.
Johan och Martin är inget annat än hjältar och har jag haft luddiga tankar på att även läsa till journalist efter avslutad utbildning i Skövde har de knappast försvagats nu.
Bild från dn.se
Journalister kan ibland tillhöra det mest dryga släktet, alla yrkeskategorier inkluderade, men journalister är samtidigt det viktigaste vi har. Utan att få tycka, skriva och granska vad man vill så är världen en sämre plats. Och större delen av världen ser tyvärr också ut så.
Och Martin har rätt. Eftersom UD avråder från resor till Ogadenprovinsen är det ett incitament för att åka dit. För hur ska vi annars få reda på vad som pågår där och på så vis kunna påverka världens utveckling till att den ska bli en bättre plats att leva i?
Lundin Oil skulle behöva lite verklighetsuppfattning.
LOVE / H
Till att börja med så är det inget annat än fantastiskt att de är tillbaka i Sverige. Och att de lever.
Fortsättningsvis har jag idag sett hela presskonferensen från ABF-huset samt Uppdrag granskning special och SVT:S exklusiva intervju efter presskonferensen.
Det enda jag kan tänka på är vilka fullkomligt underbara, fantastiska individer Martin och Johan är. Att dessa två herrar lyckas svara på frågor efter allt de varit med om är inget annat än beundransvärt. Jag förstår att de VILL och MÅSTE berätta. Jag kommer dock aldrig kunna förstå hur de känner sig eller sätta mig in i vad de har varit med om.
Det enda jag kan jämföra med är när jag var strandad på Gran Canaria. Det berodde på ett askmoln och ovissheten gjorde mig galen. Jag var inte arresterad, jag var inte en fånge, jag delade inte fängelsecell med 200 andra personer, jag var inte inlåst, jag var inte hotad till livet, jag var inte skadad och jag befann mig inte i en diktatur.
Jag har alltså inget alls att sätta i relation till deras upplevelser.
Med tanke på hur den ovissheten gjorde mig galen, ledsen, uppgiven, frustrerad och förbannad samtidigt så kan jag inte låta bli på att fundera på hur jag hade reagerat i Johans och Martins situation. Jag vill inte ens spekulera i det, och framför allt så hoppas jag att jag aldrig någonsin behöver uppleva något liknande.
Det mänskliga psyket är imponerande. Att Martin har nära till tårar på presskonferensen förvånar mig inte. När alla känslor till slut får bubbla över och man inte längre behöver leva i ständig skräck för att säga fel eller agera fel framför fel människor måste vara överväldigande.
Tröttheten kan knappast veta några gränser med tanke på förhållandena i fängelset.
Johan och Martin är inget annat än hjältar och har jag haft luddiga tankar på att även läsa till journalist efter avslutad utbildning i Skövde har de knappast försvagats nu.
Bild från dn.se
Journalister kan ibland tillhöra det mest dryga släktet, alla yrkeskategorier inkluderade, men journalister är samtidigt det viktigaste vi har. Utan att få tycka, skriva och granska vad man vill så är världen en sämre plats. Och större delen av världen ser tyvärr också ut så.
Och Martin har rätt. Eftersom UD avråder från resor till Ogadenprovinsen är det ett incitament för att åka dit. För hur ska vi annars få reda på vad som pågår där och på så vis kunna påverka världens utveckling till att den ska bli en bättre plats att leva i?
Lundin Oil skulle behöva lite verklighetsuppfattning.
LOVE / H
