Eftersom jag är en språknörd av hög rang så kommer här ett antal reflektioner angående mitt eget språkbruk de senaste åren.

När jag bodde i Spanien så blandades svenska hejvilt med spanska, katalanska och engelska. Jag hade ett språk med barnen, men framför allt så hade jag och Hanna vårt eget multispråk, men trots det så uppstod missförstånd ytterst sällan. Vår multiblandning har lett till mängder av skratt, uttryck och en jargong som vi själva ansåg vara beundransvärd och fantastiskt rolig. När jag kom hem lagom till Midsommar och anordnade en stor fest var det ingen som förstod varför jag skrattade åt mina egna skämt när ingen annan såg det roliga i det hela. Det kan ha varit språkets förtjänst att ingen förstod mig. Om jag där och då saknade Hanna? JAAA.

Sedan flyttade jag till Kuwait. I Kuwait pratade jag endast engelska. Med arabiska inslag. Jag kan inte påstå att jag på något sätt lärde mig arabiska men jag kunde en hel drös med användbara uttryck för att få ungar att sluta bete sig som idioter mot varandra. Den dialekten försvann ganska snabbt efter hemkomst till Svea Rike.

När jag backpackade försvann svenskan ur mitt liv. Jag tänkte, läste och pratade endast engelska. Jag skrev en del på svenska, men när jag sedan kom hem kunde jag inte förtälja händelser och historier på svenska, för de hade ju hänt på engelska. Men missanpassningen gick så småningom över.

Sedan kom guidelivet in i mitt liv. Helt plötsligt förväntades jag behärska och arbeta på tre språk; svenska, norska och danska. Det gick ganska knackigt till en början och missförstånden stod som spön i backen innan man kom in i ett skandinaviskt flow. Man lärde sig att använda de ord som fungerade på alla tre språk vilket resulterade i att vi till slut inte pratade varken svenska, norska eller danska. Vi pratade allt samtidigt, dessutom kom vi guider från olika delar av de tre länderna och således hade vi helt olika dialekter. Jag vet när kollegors vänner kom ner och försökte hänga med i guidesamtal så förstod de ingenting. För samtidigt som vi blandade de tre skandinaviska språken var vi sällan främmande för att här och var stoppa in både grekiska/spanska och engelska ord, lite beroende på vilken destination vi jobbade på. Min bror brukade säga att "Hanna, man kan inte blanda göteborgska, östgötska, skånska, småländska, norska och danska. Men på något sätt lyckas du ändå". 

Den dialekten var nog svårast att göra sig av med när man kom hem eftersom den hade pågått och funnits i mitt liv under ett och ett halvt år. 

Sedan hamnade jag i Skövde. Jag lyssnade på västgötska och insåg att jag under inga som helst omständigheter vill prata så. Jag tog tillbaka min gamla hederliga enköpingska uppländska. Lite Stockholm goes bonnigt kan man säga.

Igår när jag transkriberade en intervju där jag och Lisa intervjuar så hör jag mig själv betona ord på ett ytterst onaturligt sätt för mig själv. Det låter inte fel på något sätt, men det låter fel när det kommer ur min mun. 

Men jag är väl medveten om att jag snappar upp dialekter alltför snabbt och att jag anpassar mig efter vart jag befinner mig. Jag pratar inte på samma sätt när jag är i Enköping som jag gör i Skövde. Det är visserligen inga stora skillnader, men jag hör nyanser som skiljer sig åt.

Jag kan bara konkludera att vi människor anpassar oss efter omgivningen. Har det här månne med evolutionen att göra?

Det är i alla fall onekligen högst fascinerande.


LOVE / H