Jag har av någon okänd anledning gått med på att medverka i en studie om välbefinnande. En man som läser till psykologisk coach håller på med sin c-uppsats och undersöker välbefinnande och hur man kan styra det.

Jag, Ana, Edith, Karin, Sanna och Anki håller på med studien denna vecka. Förra veckan fick vi sms tre gånger om dagen och skulle svara med en siffta från ett till tio om hur vi kände oss just i stunden.

Den här veckan träffas vi på förmiddagarna och fyller i samma skala, gör en övning och fyller i skalan igen.

Övningen har hittills bestått av att beskriva "mitt bästa jag". Vi sitter alltså 20 minuter per dag och skriver om vår framtid, så detaljerat vi bara kan. Vi ska bara låta tankarna flöda och få ut dem genom pennan.

Resultatet är nästan skrämmande, och då menar jag inte hur välbefinnandet påverkas av övningen.

Jag har nu i två dagar suttit och planerat hur jag vill att mitt resterande liv ska se ut. Vad jag ska ha för jobb, vart och hur jag ska bo, man, barn, semestrar etc. etc. etc. Idag kom jag så långt som till min pension när vi ombeddes fortsätta på gårdagens historia, som jag ansåg vara färdig.

Det märkliga är det jag skriver. Om någon frågat mig för tre år sedan vad jag ville med mitt liv så hade jag förmodligen svarat att jag vill leva i en ryggsäck på en obestämd plats i världen och aldrig slå mig ner för en längre stund. Men igår tvingade jag mig själv att inse det jag vetat under en längre tid; jag vill visst slå mig till ro på en plats och bara resa till andra platser men ha ett hem att komma hem till.

När jag väl kommit så långt så flöt ju resten av livet bara på, nu gäller det ju bara att jag ska lyckas med det också. Tydligen ska övningen och bilden av min framtid påverka min val redan nu och få mig dit jag vill. Jag ska ringa Herr Psykologisk Coach om tio år och berätta vad som skett tror jag...


I'm intrigued


LOVE / H