Som utlovat, en recension av Kretaresan.

Det finns mycket att säga om resan till Kreta. Hur härligt det var att träffa Sarah, Per, Robin, Sanna och Alex. Hur allt var precis lika fint som jag mindes, känslan av att stå på Apollos kontor i Chania igen efter nästan två år. Hur INKA såg ut som vanligt, Troppan och Summertime var på samma ställe och att Larran inte flyttat på sig. Hur Chanias rusningstrafik gjorde mig hög, hur lukten på lädergatan Skridlof och smaken av en ischailatte på Starbucks i hamnen orsakade fullkomlig euofori. Hur nationalvägen såg exakt likadan ut, hur grekerna körde exakt likadant som för två år sedan, hur shoppinggatorna i Heraklion är de samma som för två år sedan och hur duvorna fortfarande skrämde mig. 

Jag kan berätta om de ryska typ-två-diabetes-barnen som ockuperade vårt hotell med sina föräldrar. Hur de inte ens visste vad ett kösystem är eller Saade-systerns skånska skrik dagarna i ända för att locka oss till styrka, vattengymnastik, boule, dart och volleyboll. 

Jag kan försöka förklara hur fetaosten och tomaterna smakade. Jag kan försöka beskriva hur havet svalkade och hur vi lekte i vågorna som små barn och därefter svepte in oss i saronger som blev stela av saltvattnet. Hur vi bubbligt fnittrade som 13-åringar höga på socker en hel dag från Rethymnon till Chania och Falassarna, tillbaka till Chania och Rethymnon igen via Georgioupolis. Jag kan berätta hur vi önskade att denna fantastiska dag aldrig skulle ta slut. 

Hur vi gick vilse i Rethymnons gamla stad och därför skådade hela Fortezzaborgen, hur vi badade i solnedgången och hur vi kämpade oss svettiga och anfådda upp till rummet 155 trappsteg upp. Jag kan meddela att vi passat på med allt, precis allt och haft väldigt många spontana känslor. Vi har planerat hela vår framtid, med dubbelbröllop och förlossningar på KSS. Semestrar till Kreta i framtiden "med tjejerna" och hur våra män är kvar hemma. 

Jag skulle kunna försöka förklara allt, men jag kommer inte att lyckas.


Den godaste grekiska sallad jag någonsin ätit.



Road Trip!


Per fixade bilen med en engagerad Edith som fick lära sig om slangarna, eller rören eller sladdarna...


På Olive Tree, med våra fina armband.


En doft av läder och kepsar.


Starbuckspaus.


Chanias fullkomligt bedårande hamn.


På jakt efter en solhatt.


Cupcakes på Starbucks i Heraklion.


Sarah och Luke i ett koncept jag fullkomligt hatar, pussbild!


Vid Heraklions hamn.


En rysk turistbild.


Om någon frågar mig vilken min favoritö är så svarar jag Kreta innan jag ens hunnit blinka. Kreta är fantastiskt, men jag tror inte att det är ön i sig som ger svaret på frågan. Jag tror att det är känslan av Kreta, minnena från Kreta och människorna från Kreta som ger känslan. Och plötsligt får jag en känsla av att jag måste fortsätta skriva på min påbörjade bok, genast!


LOVE / H