När jag ändå är igång i kreativa tag kan jag ju fortsätta skriva.

Jag har gjort skrämmande upptäckter under mina nu mer än två månader i Sverige. Det längsta sedan sommaren 2008. Känns märkligt. Det känns som ett helt annat liv att jag faktiskt varit reseledare. Det var trots allt inte så länge sedan sen jag stod på en drickaback på El Greco och höll inspirationsmöte för 60 danskar, på danska och de faktiskt förstod vad jag sa. Men det känns faktiskt som en hel evighet sedan...



Min kropp törstar efter sol, jag är blekare än på sjukt länge. Det lilla hår som finns på armarna är inte längre solblekt utan har gått tillbaka till en mörkare nyans. Varje morgon när jag ser mig i spegeln är den första tanken som ploppar in i huvudet "spöke".



Jag tycker fortfarande att det känns helmärkligt att man sätter på sig vinterjacka, mössa och vantar när man ska ut trots att det är sol och blå himmel.

Det värsta är dock kvällarna. Det blir mörkt omkring halv fyra-fyratiden och jag tror genast att klockan är omkring åtta istället. Inte en enda människa finns att skåda utomhus, butikerna är stängda och folk sitter hemma i varsin lägenhet framför varsin tv-apparat. Det är lite deprimerande.

Jag saknar varma svala kvällar när solen gått ner, man tar en drink och bara pratar skit, en spontan utekväll i hålet eller på clubstrip eller för all del Troppan. 


En vanlig natt på väg till Hålet..

Facebook hjälper mig inte heller på traven för att återanpassa mig. Alla bilder från kollegor, från olika hörn av världen gör mig smått avundsjuk. Å andra sidan får jag ut lika mycket pengar som en reseledare på CSN fast jag är ledig fyra dagar i veckan istället för en. Det känns gött, ibland...


Hur lång tid tar det att acklimatisera sig tillbaka till svenskt klimat? 


LOVE / H