Jag borde ta tag i mig själv och försöka sova. Istället för att somna eller faktiskt göra produktiva saker dricker jag te och läser resedagbok. När jag känner för att filosofera om livet ser jag tillbaka på vad jag gjort och hur jag slutligen hamnat just här...

Resedagboken är perfekt, för det är så många händelser jag inte längre har i huvudet som jag behöver påminnas om. De flesta ligger dock och värmer i hjärtat.

Vad jag dock kan konstatera från mina första resor är alla fantastiska kommentarer, all uppmuntran, vänskap och kärlek som jag alltid hade i ryggen. Det har jag väl i och för sig fortfarande, men nu är den bara 2 timmar och 40 minuters tågresa till Enköping bort. Jag blir varm i kroppen när jag läser om allt.

Jag undrar ibland vad som hänt och jag inte hamnat i Spanien, om jag inte vandrat elljusspåret från Hummelsta till Mälby en gång 2003, om jag inte sökt Kuwait-jobbet eller inte vågat åka. Tänk om jag startat min backpacking två dagar tidigare än jag gjorde. Vem skulle jag träffat istället?

Tänk om det inte blivit ett vulkanutbrott i våras, skulle jag då sitta i Skövde? Förmodligen inte, eller kanske...


Jag kan spåna i det oändliga, och med tanke på de kurser jag läser kan jag ju också fundera på om det är ödet eller om jag själv valt mina situationer och påverkar mitt liv. Jag väljer att tro på det senare, men kanske med en hint eller knuff av slumpen ibland...


Note to self: Skriv ut alla resedagboksresor och sätt i en stor, fin pärm eller bind en bok av dem!


LOVE / H