Idag har det gått en månad sedan Vasaloppet ägde rum. En månad som passerat overkligt fort och en månad då minimal tid har lagts på träning. Jag har tyvärr fortfarande ont i en fot och högerljumsken är inte återställd. Inte alls faktiskt vilket ju är väldigt trist.

Men trots diverse krämpor är jag fortfarande överväldigad av känslan av att ha gått i mål. Och jag blir allt mer övertygad om att det var värt varenda krona, varenda övervunnen känsla av uppgivenhet och varenda krämpa som ännu huserar i min kropp.

Det finns faktiskt tillfällen då jag har svårt att tro att jag faktiskt har genomfört loppet. Nio mil är långt. Det känns ofattbart att jag åkt så långt på ett par skidor. Dessutom vill jag påstå att jag var en av de som åkte allra längst eftersom jag startade längst bak, (Det du Jörgen Brink!).

Jag kan så här i efterhand inte påstå att det var ett speciellt roligt sätt att spendera en hel söndag på. Från tidig gryning till sen kväll var jag vaken och hade inget annat än skidåkning i huvudet och kroppen. Det som fascinerar mig med loppet är hur långt man faktiskt kan pressa kroppen. Människokroppen är fullkomligt fantastisk. Trots att den är mjuk både här och där så lyckades den genom lite muskler, senor, nerver och en vilja av stål att färdas mellan Sälen och Mora.


Sälen där det står 71 och Mora längst till höger.

Retrospektivt så kan jag säga att det är längre än det ser ut. På bilden är det ju bara en knapp decimeter.

När jag läser om mitt lopp så blir jag faktiskt tårögd. När jag hör Vasaloppsjingeln så får jag ett leende på läpparna samtidigt som en mängd känslor bubblar upp inom mig. Jag vet faktiskt inte om jag vill skratta eller gråta när jag hör den, men oftast blir det en kombination av de båda.

Medaljarna jag fick efter målgången av min hejarklack bestående av Mamma, Pappa, Anna och Gert har fått en hedersplats i min lägenhet kan man säga.


På var sida om den stora tavlan.

Nu väntar jag bara på att diplom och åkprofil ska anlända med Posten så är loppet komplett.

Och nästa år blir det inget Vasalopp för mig. Dels blev det fulltecknat den 15 mars och dels så tar jag gärna ett kortare lopp nästa gång. Jag är dock inte främmande för Tjejvasan eller så. Det är ju den bästa sträckan.

För en månad sedan var jag nästan i Hökberg vid den här tiden och hade ont från topp till tå. Men huvudet och viljan satt där den skulle så att de sista två milen gick att genomföra.

"I fäders spår för framtids segrar"


LOVE / H