Förra helgen spenderade jag lördagen i Stockholm. Dels så hängde jag hela dagen med min gamla reseledarkollega, tillika vän, Per. Och dels så var jag på teater med Per och Edith som helgen till ära besökte sin pappa i huvudstaden.

Pjäsen vi såg gick på Unga Klara och hette 'Tillsammans är vi David'.



Bakgrundshistoria: I Kanada 1965 föddes Bruce och Brian, två enäggstvillingpojkar som efter åtta månader skulle genomgå en omskärelse på grund av medicinska orsaker. Bruces ingrepp misslyckades och hans penis brändes bort. Brians operation blev inställd. En psykolog vid namn John Money fick kontakt med föräldrarna då de var oroliga för hur pojkens liv skulle bli. Dr. Money lyckades övertala föräldrarna att uppfostra Bruce som flicka då han ansåg könsidentiteten inlärd. Bruce blev således Brenda och kläddes i klänningar, fick hormoner och uppfostrades som flicka. Brenda gjorde motstånd mot att vara en flicka under hela sin uppväxt och vid fjorton års ålder berättade föräldrarna att hon varit pojke vid födseln. Brenda blev då David, han gifte sig senare med en kvinna och tog hand om hennes barn tillsammans med henne och historien hade kunnat sluta lyckligt. Men Brian begick självmord, vilket även David gjorde och föräldrarna blev alkoholister. Det finns för övrigt en bok jag rekommenderar att läsa som heter 'Född till pojke - fostrad till flicka' och handlar om David Reimer, skriven av John Colapinto. 

Tillbaka till vårt teaterbesök. När vi anlände till Unga Klara fick vi hänga in våra jackor och mottaga vita läkarrockar. Därefter kom två skådespelare ut i lobbyn, tog alla besökare i hand och presenterade sig som Doktor Lena och Doktor Francis. Därefter fick vi gå in i ett rött rum då de förklarade vad som skulle hända. Sedan fick vi gå in i nästa rum och de berättade då om könsidentitet, juridiskt kön etcetera etcetera. Sedan hamnade vi i ett tredje rum där en tipspromenad startade. Frågorna handlade en del om existens och sådant. När tipspromenaden var slut fick vi riva våra talonger i en dokumentförstörare, ta upp skräpet och tejpa/limma det på en naken skyltdocka vid namn 'Hen - den nya människan'. Det fanns dessutom te att dricka om man var sugen eller hörlurar som hängde från taket där man kunde lyssna på musik. Vi kunde även mingla med övriga deltagare.

Sedan fick vi gå in i ett fyrkantingt vitt rum, med vita bänkar i två rader på varje sida det kvadratiska rummet. Mitt i rummet stod en kille och en tjej i vita kläder och slogs. Sedan satte de sig ner på golvet och sjöng 'row row row your boat gently down the stream...' Det hela tedde sig mycket märkligt i våra ögon. Men teatern var igång och jag tänkte en stilla tanke att 'om jag tittar på Edith nu så bryter jag ihop'. 



De två vita gestalerna var Bruce och Brenda. Det var den kvinnliga och den manliga delen av personligheten, deras tankeflöde och inre strid för att försöka finna sin plats och komma underfund med vem hen egentligen var. Jag skriver hen för att jag inte vet om jag ska säga han eller hon.

Vi skrattade vi några tillfällen och vid andra tillfällen kände man inget annat än avsky och avsmak samt illamående över den psykiska behandligen av denna människa. 

När föreställningen var över bjöds det på vatten, salta pinnar och mingel. Många från publiken kramade om skådespelarna. Jag, Edith och Per satt kvar på våra platser alldeles omtumlade. Man visste liksom inte vad man skulle säga eller vart man skulle ta vägen. Vi var tvungna att processa denna tidiga kväll i våra huvuden för att smälta intrycken och försöka få ett grepp om situationen. 

Jag har fortfarande inte kommit underfund med vad jag tyckte om hela föreställningen. Själva teaterdelen var bra, men allt runtomkring gjorde en smått förvirrad. 

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att pjäsen verkligen fått mig att tänka efter, det är ännu oklart på vilket sätt det påverkat mig men jag och Edith kan fortfarande föra den på tal, börja skaka på våra huvuden och vara ordlösa för att vi helt enkelt inte vet vad vi ska säga om det som utspelades förra lördagen.

Tänkvärt, minst sagt.


LOVE / H