Jag brukar försöka att undvika att tänka på min tid i Kuwait. De två månader jag spenderade i detta mellanösternland kommer förmodligen att räcka i en hel livstid. Det är hemskt att säga, men så är det tyvärr. Jag har inget positivt intryck av mellanöstern och jag skulle gärna förändra det, men just nu känns det inte så lägligt.

Jag har hela veckan sagt att i Kuwiat kommer ingen att demonstrera, de är för lata för det. Förstå min förvåning när det idag rapporteras om demonstrationer på gatorna (!) i Kuwait. När jag så läser vidare så ser jag ju såklart att det inte är kuwaiterna som demonstrerar, precis som jag misstänkte. Det är statslösa araber som kommit till Kuwait och bott där i många år, men inte har några som helst rättigheter.

Jag vet också hur Kuwait fungerar. De enda som har rösträtt är kuwaitier som kan påvisa att deras släkt bott i Kuwait i före 1920 och aldrig flyttat därifrån. Vid valet 1981 var det 6,4 % av befolkningen och 1985 ännu färre. När kvinnorna fick rösträtt 2005 fördubblades antalet röstberättigade och 2009 valdes två kvinnor in i parlamentet. Dock kan emiren avsätta parlamentet när han vill. För övrigt får kvinnor sedan 2009 ansöka om ett pass utan sin makes underskrift. 

Kontentan av detta? Kuwaitierna är sjukt bortskämda av staten och de kan gott dela med sig till resten av landets befolkning, för det är dem som utgör majoriteten. Invandrare och gästarbetare står för cirka 60 % av befolkningen.


Kuwaits fantastiska landskap sett från vilken motorväg som helst i augusti 2007.

Jag har också insett storheten med att plugga på höskola när man har tillgång till Nationalencyklopedien hemifrån. Jag hade hellre haft den i bokform, men internet får duga så länge.

Det är för övrigt ett av kraven man ska ha på sin framtida make enligt min gamla arbetsgivare Julia i Spanien. Snubben man gifter sig med måste ha NE i alla band, i bokform. 
Jag har dock en känsla av att det kravet blir svårare att uppfylla för var dag som går...


LOVE / H