POLare på HIS

Det är Tjejvasan på TV. Det ser ut att vara en trevlig dag i språren. Det som chockerar mig just nu är att jag ännu inte har gråtit.

Jag har ju haft en tendens att gråta så fort jag sett klipp från Vasaloppet eller något annat lopp i Vasaloppsspåren. Upploppet ska vi inte ens prata om.

Jag förväntar mig att det kommer ett antal tårar när målgången närmar sig.

I det riktiga livet har vi nu lämnat in vårt PM, alltså första delen i vår c-uppsats. Detta har resulterat i en helt ledig helg eftersom nästa delkurs börjar på måndag. Jag passar på att dränka mig i skönlitteratur. Ikväll ska vi ha PM-fest och det är högst troligt att det blir en tur i byn när det börjar lida emot midnatt. Det blir fantastiskt, det finns inga andra alternativ. Eller som jag sa härom dagen: "Vin är det bästa vi har förutom varandra". Man är välkommen att citera mig, men kom ihåg vem som är upphovskvinna.

Målgång i Tjejvasan: och DÄR kom Vasaloppstårarna.

Jag undrar om mina tårkanaler någonsin kommer att återhämta sig i samband med Vasaloppsassociationer. Det känns inte så. Nästa söndag är det Vasaloppsfrukost på Havstena. Räknar med att gråta en hel del den dagen..


LOVE / H

Eftersom jag hittade en enkät och känner mig lite uttråkad så här på kvällskvisten så har jag helt enkelt svarat på den. Jag hittade den hos Sanna Lundell (hon som jag är lite granna döpt efter).

1. Hur gammal är du? 25

2. Hur gammal känner du dig? Ibland som 14, ibland som 19, ibland som 25, ibland som 83. Måste man alltid känna sig som en och samma ålder? I så fall är jag väldigt dålig på det.

3. Vad har du gjort i dag? Pratat med min bff, pluggat, korrigerat PM, tvättat, bäddat rent, diskat, handlat vallatejp till Lisa, försökt ta mig upp till skidspåren på Billingen i en Clio. Det slutade med att vi fick backa ner för berget eftersom bilen inte förmådde att transportera oss upp. Sedan har jag tränat, stretchat, duschat, lagat mat och så har jag en skypedate senare ikväll.

4. Vilken film såg du senast? Ghost kanske. Det är lite oklart.

5. Vem ringde du senast? Cecilaya.

6. Är du besatt av någonting? Research.

7. Är du rädd för blod? Inte vad jag vet. Det kanske är något som uppstår under de kommande 25 åren i mitt liv.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Sitter i min soffa som jag endast betalat en middag för att äga. Den står i det rum jag kallar 'salongen' i min lägenhet. Det är ju både vardagsrum och sovrum i ett. Jag har fötterna på mitt högst ordinära vardagsrumsbord från IKEA, TV:n är igång (Vetenskapens Värld) och även den är placerad på en väldigt vanlig IKEA-möbel. Ljus är tända lite här och där, det doftar 'Vineyard' eftersom jag har shoppat loss på Yankee Candle. Tavlor står på golvet och väntar på att hängas upp, ren tvätt som väntar på sortering ligger på sängen och blommorna i fönstret håller på att krokna.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige? Ja. Olof Palme. Tage Erlander. Ingvar Carlsson. Göran Persson. Fredrik.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga? Nej.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob? Det är möjligt att det är så trist så att det är svart. Det skulle också kunna vara blått. Jag tänker inte resa på mig för att gå dit och titta.

12. När vaknade du i dag? 08:50. Klockan var ställd på 09:00, men eftersom jag inte hade någon tid att passa så tog det ett tag innan jag kom upp ur sängen. Först var jag ju tvungen att kolla instagram, twitter, facebook, spela quizkampen, kolla mailen och aftonbladet.

13. Vilken är din favorithögtid? Jul kanske. Jag känner så himla mycket press vid många högtider, men genrellt skulle jag säga att julen är mysig. Jul minus snapsande.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Australien, Nya Zeeland, Japan, Kina, Singapore,  Indien, Sydafrika, Spanien, Grekland, London, Berlin, Paris, valfri plats i USA, New York, Boston, Kalifornien, Kanada, Mexiko, Kuba, hela Sydamerika, Påskön. Mest av allt Påskön. Eller så skulle jag vilja befinna mig på valfri flygplats (förutom Kuwait International eller Landvetter) och vara invaggad i känslan av att vara på väg.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Kuwait. Jag har inte så många fina minnen från Kuwait. Jag vill inte sätta min fot på Kuwaitisk mark (sand) en enda gång till.

16. Hur vill du tillbringa din pension? På resande fot, tack.

17. Vad lyssnar du på just nu? Just nu som i just nu? I så fall avslutningsmelodin till Vetenskapens Värld. I övrigt är det mycket Train just nu.

18. Har du någon gång brutit ett ben? Någon tå kanske.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?  Turkisk youhurt, bregott, ost, egenbakat nyttobröd samt avocado.

20. Vem är din favoritkändis?  Just nu Lena Dunham. Hon är inget annat än ett levande geni.

21. Vad är du på för humör just nu? Något rastlös, som jag är för det mesta alltså.

22. Vilka världsdelar har du varit i? Europa, Asien, Nordamerika. Det finns alltså en hel del kvar att se och upptäcka. Det är inte utan att jag får prestationsångest.

23. Snarkar du? Fråga den jag sov bredvid senast (frågan är bara vem det är). Men det är ganska troligt med tanke på att jag har någon slags blockering i andningsvägarna samt att jag hade mina Polyper borttagna när jag var liten.

24. Vilka yrken har du provat på? Brevbärare, Au Pair, Gymnastikinstruktör samt Reseleadre.

25. Hur går du helst klädd? Pyjamasbyxor och en stor mysig tröja. Så som vi oftast går klädda i tentapluggsperioder alltså. I vanliga livet jeans och någon härlig tröja. Så länge det är bekvämt är jag nöjd.

Igår tog vi oss ut till förorten Skultorp och lagade någon form av medelhavstapas. Mest inspirerad från Spanien och Grekland. Jag vet inte hur stor del mina utlandsvisteler och Horrace ursprung hade här, men jag gissar ganska stor.

Vad som stod på bordet?
Bruschetta, kronärtskocksröra, tzatziki, gucca, serranoskinka, soltorkade tomater, chorizo, chorizo i rödvin, tortillas med ost och chiliflakes, sallad, melon, granatäpplekärnor, oliver, crostini med tapenade, saganaki och gratinerad fetaost.



Om jag har glömt något så ber jag om ursäkt.

Till eferrätt hade vi choklad. Man kan säga att det räckte så, för var det något vi blev så var det mätta.

Idag står studier på schemat, liksom gymnastik. Eventuellt kommer jag att ha träningsvärk imorgon eftersom jag har planer på att själv gymnastisera. Herregud, hur ska det här gå..?

So long.


LOVE / H

C-uppsatsskrivandet fortgår. Jag och Cissi har just nu panik för att vi inte har panik. Svårt att förstå kanske, men det känns än så länge som att vi har koll, vilket ger lite panikkänslor i sig. Det är aningens paradoxalt helt enkelt.

Just nu håller jag på med att gå igenom statistik. Statistik är inte jätteroligt, men det betyder inte att det inte måste göras. Jag får helt enkelt intala mig att statistiken är min vän och att det jag läser är intressant. Jag får dessutom försöka mig på konststycket att fatta mig kort när jag sedan skriver sammanfattningarna. Bara det är en utmaning i sig.

Jag har förresten återhämtat mig från helgen nu. Igår kände jag att jag hade energi igen. Sedan i söndags har jag ställt mig frågan hur jag någonsin orkade leva guideliv. Där var fest mer regel än undantag, tröttheten och utmattningen gissar jag vara kroniska tillstånd.

Men så ställer man sig frågan: Var det värt det? Och så länge svaret är ja så är beteendet legitimt.

Den här helgen var svaret ja. Vi gör alltså stora framsteg både på det studiemässiga och personliga planet den här veckan. Det känns lovande tycker jag.

Nu, mer statistik.


LOVE / H

Jag har alltså varit i Enköping den gångna helgen, därav min frånvaro.

Det har varit en festlig helg präglad av kalas och just fest.

Jag har även besökt mitt gamla hem c-hallen i Idrottshuset. Är det något ställe jag förknippar med min uppväxt så är det c-hallen. Min gymnastikhall, mitt andra hem. Styrkepass stod på schemat och det var jobbigt.

I fredags skulle jag och lillasyster plugga. Men vi sysselsatte oss mest med hennes 1000-bitarspussel istället. På kvällen var det kalas för pappa som blev ett år äldre. Det var en trevlig tillställning.

Lördagen präglades av fest. Kvällen startade med middag eftersom Tina firade en ståtlig 25-årsdag. Middagens dryck blev vin, sedan drack vi mer vin. Sedan tänkte vi att en pubrunda är en bra idé. Då gick vi till Corner. Det var första gången i mitt liv jag besökte Corner. Jag var så vansinnigt nära att vinna över Emma i dart, men hon fick vinna med två poäng. Vi var alla bättre än Kajsa så det får vi vara nöjda med.

Efter Corner blev det Stattshörnan. Det blev en sen natt med alldeles för lite sömn, men vi lyckades i alla fall pallra oss hem till Tina på söndagen för ett litet kalas. Sockret i bakverken gjorde underverk för humöret, men tröttheten visste inga gränser. På kvällen gick jag hem till storebror och Isbykvinnan, gjorde gucca och åt det med röda pringles. Det absolut bästa receptet för en lyckad söndag om man frågar mig.

Man får nog lov att säga att det var en fantastiskt rolig helg.

Nu har jag fått i uppdrag av min far att skriva ihop någon slags guidning till Barcelona då en av hans kunder ska dit. Är det okej om jag endast vill guida på plats?? Jag vill också åka till Barcelona!!

Anyway.

Jag återkommer en annan dag.


LOVE / H

 

Igår arbetade jag. När jag kör min runda så brukar jag alltid lyssna på p3. Det gjorde jag sedvanligt igår och kring tresnåret i programmet Christer i p3 så hörde jag eventuellt det värsta jag någonsin hört. Och med någonsin menar jag någonsin.

Christer i p3 (bild sr.se)

Temat var "saker du vet är moraliskt fel men gör ändå".

 

Rosanna ringde in. Rosanna bor i Göteborg. Hon är ganska sunkig av sig, men har på senare tid börjat klä upp sig på helgerna, sätta på sig högklackade skor och gå ut på Avenyn. Rosanna hatar män. Och med hatar så menar jag verkligen att hon hatar. Hon går i alla fall ut på Avenyn för att hitta de värsta männen i Göteborg. Medvetna om sitt utseende, macho och allmänt dryga män är hennes objekt. När hon träffar en man av detta slag så börjar hon ragga på honom, sedan tar hon med honom hem. Väl där ger hon sken av att hon ska gå ner på honom, men istället så biter hon honom hårt i kuken (hennes egna ord, inte mina).

Programledaren Morgans reaktion var ändå beundransvärd, det måste man säga. Han frågade varför Rosanna gör det här.

Rosanna gör det här på grund av patriarkatet. Hon gör det för att alla män alltid har varit idioter och alltid kommer att vara idioter. Ungefär så.

Morgan uppmanade Rosanna att gå ut och söka kärlek istället för att skada individer. Rosanna berättade att hon har en fru och är lyckligt gift och att frun stöttar henne i detta beteende. Hon kunde till slut gå med på att hon skadade individer, men hon gjorde ju det för ett större syfte.

Jag höll på att smälla av. Det här kan vara det dummaste jag hört i hela mitt liv. På riktigt. Tror Rosanna att patriarkatet kommer att förändras till det bättre för att hon biter män i kuken? Men hon tyckte ju att känslan av att se en stor machoman knappt hinna sätta på sig kläderna och springa gråtande från hennes lägenhet var den bästa känslan man kunde ha. Som om det skulle göra hennes beteende legitimt.

Om man vill lyssna på Rosannas samtal med Morgan så kan man göra det här. Klicka på klippet "Jag biter honom jävligt hårt i kuken".

Nej Rosanna. Hata män hur mycket du vill. Döm hälften av jordens befolkning på grund av deras kön och gör ingenting för att förbättra kommunikationen och förståelsen mellan män och kvinnor.

Det kommer att resultera i en bättre värld.

Eller?


LOVE / H

Det är väl märkligt det här med mitt bloggande, plötsligt är man i ett stim och skriver nästan varje dag. Ibland så blir det som nu och så har det gått en vecka mellan inläggen.

C-uppsatsskrivandet är väl typ igång, det handlar mest om insamlande av teorier och modeller och annan relevant forskning som det finns ett Stilla Havet av. Det artar sig nog i sinom tid.

Idag tog vi ett välbehövligt avbrott och tog en tur till Falköping för att äta lunch på Falbygdens Ost. Ostbuffé när den är som allra bäst kan vi kalla det. Efter denna ansträngande dag var jag tvungen att sova middag.

Ikväll står träning på programmet. Jag kommer eventuellt inte att kunna röra mig imorgon.

Nästa helg ska jag till Enköping. Jag längtar. Det är länge sedan jag var där i mer än ett par timmar i vaket tillstånd.

Nu, IntervallFlex!


LOVE / H

Jag har idag genomfört mitt första träningspass på över en månad. När hemtenta, USA-resa, förkylning, jet lag, tentaplugg och influensa kom i vägen för mig och min träning så gick det utför kan man säga.

Just nu är jag inte stark. Jag är heller inte uthållig eller har någon som helst kondition som är värd att nämna vid namn.

Det kan alltså bara bli bättre. Det känns som en bra utgångspunkt ändå..


LOVE / H

Den här veckan startade min allra sista kurs på programmet Personal, Organisation och Ledarskap. Man kan säga att det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig an c-uppsatsen som står på vårens schema.

Min största fråga är dock: Vart tog tiden vägen???

När jag började på högskolan för två och ett halvt år sedan så tänkte jag att det skulle bli skönt att sätta livet på paus i tre år. Inte behöva oroa sig för vad som skulle bli nästa steg, vad man skulle vilja göra, vart man skulle vilja åka. Det blev en välbehövlig paus från mitt dittills kringflackande liv.

Och på något vis känns det som att jag landat i Skövde. Jag har ett liv i Sverige i Skövde, vilket jag vid många tillfällen i mina yngre år ifrågasatt om jag någonsin skulle komma att lyckas med.

Men nu dyker frågorna upp igen. Vad ska jag söka för jobb? Vart ska jag söka jobb? Vill jag vara kvar i Skövde? Vill jag till något nytt ställe?

Just nu ser jag ingen anledning att flytta härifrån. Jag trivs, jag mår bra, jag har vänner, jag har gymnastik, jag har ett jobb på posten om det krisar. Jag har ett liv här och jag börjar ifrågasätta om jag verkligen är beredd att rycka upp allt en gång till och flytta. Igen. Skövde kanske inte är min slutdestination, eller så är den det. Vad vet jag? Jag vet att jag mer än gärna skulle bo i Barcelona en sväng, och New York, London, Berlin, Sydney, Singapore samt Tokyo och Hong Kong. Eventuellt. 

Jag vill jobba som det jag är utbildad till (vad nu det är, fråga inte för jag undrar också), men jag vill också skriva, liksom jag vill resa. Hur kombinerar man allt det här?

Jag kan väl säga så här: Den största nackdelen jag ser med Skövde är att det är så vansinnigt långt till alla flygplatser. Landvetter som är närmast har inte en chans att ta Arlandas plats i mitt hjärta. Landvetter är förresten inte nära, bara närmast. Men som min pappa sa när han fick hämta en gråtande dotter på Arlanda den andra januari efter USA-resan: "Man ska ju alltid mellanlanda i Enköping när man ska ut och flyga". Det får väl bli mitt motto om jag nu blir kvar här.

Det känns som vore det igår jag satt förvirrad i ett klassrum och undrade vad jag egentligen gett mig in på. Nu laddar jag för min sista termin som högskolestudent på heltid och ser fram emot att den avslutas med en stor examensfest när det lider emot sommar.

(bild: svd.se)

Pausar är bara till för mesar. Livet händer NU!

Who's with me?


LOVE / H

Har ni sett Historieätarna på SVT? Det kan vara det bästa programmet jag sett på länge. Och med länge menar jag länge. Erik Haag och Lotta Lundgren är fullkomligt fantastiska när de återupplever den svenska historien.



Personligen hade jag förmodligen inte ätit en enda av rätterna de provat. Min kräsna mage håller sig gärna till det den redan känner till.

Det jag ville komma fram till var i alla fall att jag är glad över att jag lever när jag gör. Jag är tacksam över att vara född i slutet av 80-talet. Jag har aldrig lidit brist på materiella ting eller gått omkring ofrivillgt hungirg. Om jag någonsin var hungrig under min uppväxt så var det för att jag valde att inte äta, eftersom jag inte tyckte om maten. Bara att ha det valet är ju egentligen helt vansinnigt.

Trots min nöjdhet över mitt liv så kan jag ibland känna att jag önskar att jag haft det svårare. Missförstå mig rätt, men hade det inte varit lärorikt att leva lite mer på gränsen? När Historieätarna åt som man gjorde under beredskapstiden, alltså andra världskrigstiden, och ransonering gällde blev jag faktiskt lite avundsjuk. Förstår ni hur mycket vi tar för givet?

Ja, föregående generationer har kämpat och slitit för att framtiden skulle bli en bättre plats. Rent materiellt sett så har den det. Men vi har också blivit bra på att ta vårt överflöd för givet. Det känns som att vi har glömt bort vart vi kom ifrån. 

Det sägs att man blir stark av motgångar. Då konstaterar jag, utan något som helst empiriskt underlag, att vi behöver mer motgångar i Sverige. Tänk om man hade kunnat få leva under en tid präglad av missväxt, ransonering eller krig. Jag går alltså INTE omkring och önskar mig dessa saker, men jag tror att det skulle vara nyttigt för oss för att lära oss att vara tacksamma för det vi har. Det vi tar för givet. Ja, vi har blivit bättre på välgörenhet, men vi har också blivit sämre på medmänsklighet och värme gentemot våra medmänniskor. 


   

Dessutom har Sveriges befolkning aldrig mått så fysiskt bra och haft så få psykiska sjukdomar som under andra världskriget. Kan det hänga ihop med att man inte hade tillgång till vare sig socker eller kaffe? Det fysiska alltså. Det psykiska hängde säkerligen ihop med att det tedde sig banalt i jämförelse med kriget som rasade i övriga Europa.

Förresten hade jag stora planer på att bli krigskorrespondent när jag läste 'Hundra och en dag' av Åsne Seierstad. Det hade varit lärorikt tror jag.

Note to self: Var tacksam för det jag har. Sluta ta det för givet. Bli krigskorrespondent.


LOVE / H

Det börjar eventuellt bli dags att sammanfatta min resa till det stora landet i väster. Det är bara det att tentaplugg, en tenta och en sväng av influensa har kommit emellan. Nu är tentan skriven, jag är på bättringsvägen och dras nu bara med en enorm trötthet och vansinnig yrsel. Men i övrigt är jag frisk som en nötkärna. Hur frisk en nötkärna nu är.

Så, hur sammanfattar man elva dagars USA-vistelse utan att dra ut på det hela alltför mycket med risk för att ni läsare tappar intresse? Uppenbarligen har jag höga tankar om min förmåga att hålla er fast genom ett helt inlägg. Sluta jiddra, börja trolla!

Resan till Newark gick via Frankfurt och jag skulle vilja påstå att det var en av de behagligaste resor jag upplevt. Ända tills jag anlände och mitt bagage inte var med. Det tog lite granna udden av att möta Min Blomma på flygplatsen, det ska erkännas.

En annalkande förkylning gav mig sömnproblem i kombination med jetlag första natten, men vi var båda vid gott mod då vi satte oss på bussen till New York på lördagsmorgonen. Vi tog sedan en taxi hem till Pappsen, alltså mammas kusin, och installerade oss. De åkte iväg för att fira jul och vi påbörjade vår marathonshopping.

Vi gjorde Fifth Avenue i julruschen, med resten av New Yorks befolkning och återvände på kvällen hem något fattigare än när vi startade på morgonen. Vi gick även förbi Rockefeller Center och den magnifika julgranen.

Park Avenue

Dag två så gick vi Broadway söderut, shoppade lite mer, besökte Ground Zero, njöt av solen och sällskapet och bara hade det bra. En sväng förbi NYU-kvarteren så Min Blomma fick dregla och drömma sig bort till en fin utbildning. Söndag kväll var även den kväll min efterlängtade resväska valde att anlända till lägenheten. Det var ett kärt återseende.

Washington Square

På julafton så åt vi brunch på ihop och därefter gick vi, och gick och gick och gick och gick. Vi tog tunnebanan till Central Park och strosade bland skridskoåkande människor och ekorrar, gick hela West Side ner till Hell's Kitchen för lunch, fortsatte längs vattnet till The High Line och gick hela den. Därefter gick vi till sockerbit i West Village för att inhandla svenskt godis och julmust innan vi återvände hem. 


The High Line

Vår julmiddag bestod av tacos på Dos Caminos i SoHo med den bästa guacamole världen någonsin skådat samt en kanna sangria. Det kan vara den bästa julmiddag jag ätit i hela mitt liv.

Julmiddag

På juldagen så vidgade vi våra vyer genom att vandra genom East Village alternativa delar, Lower East side, Chinatown och tog sedan Brooklynbron över till just Brooklyn i bästa turistanda. Där åt vi lunch innan vi sedavnligt tog ett expresståg tillbaka till Manhattan och fick gå sju kvarter extra eftersom expresståg är expresståg. På kvällen tog vi oss till Broadway och The Helen Hays Theatre för att gå på musikalernas musikal Rock of Ages. Eventuellt var det det bästa jag någonsin sett i musikalväg. Rock of Ages har förstört alla framtida musikaler för mig för inget kommer någonsin vara bättre. Ungefär så bra var den.

Rock of Ages

Efter musikalens slut gick vi till Times Square, stod på trappan, insöp atmosfären, gick till Bryant Park, tittade på skridskomänniskor, hänfördes av en fantastisk julgran, ett upplyst Empire State Building åt ena hållet och ett bländande Chrysler Building åt det andra. Man ville liksom att kvällen aldrig skulle ta slut. Komplett med ett besök inne på magnifika Grand Central Station innan vi tog en tunnelbana tillbaka till de nedre delarna av staden och somnade med leenden på läpparna gjorde att kvällen var fulländad.


På annandagen packade vi ihop våra tillhörigheter och satte oss på en buss som tog oss norrut, till Massachusetts, som jag aldrig kommer lära mig att stava till utan att googla. Där väntade resten av släkten som jag inte sett på åtta år. Det var ett kärt återseende och en god middag som väntade oss.

Dagen efter åkte vi till Yankee Candle Village och shoppade loss på ljus med kraftig personalrabatt tack vare ingifta släktignar. Dagen därpå åkte vi till Boston. Åh, Boston. Det var svårt att inte bli förälskad i Boston. Jag och Malin stannade på hotell en natt och gjorde Bostons shoppinggator och barscen komplett med styrdans. Dagen efter så strosade vi Boston runt. Underbar, fantastisk stad som man önskar att man hade mer tid till att utforska. Det är tur att Boston är en liten stad, rent geografiskt sett, för vi hann med det mesta.

Boston Common

Ytterligare en kväll hos släkten komplett med wiispelande i form av Just Dance 4. Man kan säga att min kondition efter julförkylningen inte var vad den varit förr i världen. Men kul hade vi.

Tillbaka till New York, middag med Pappsen plus sambo där jag för första gången i mitt liv åt anka. Det smakade gudomligt. På nyårsafton strosade vi vidare Manhattan runt, Flatiron District, Broadway, köpte turistprylar, lunchade på Union Square och hade det allmänt bra. Vi gjorde oss redo för nyårsfirande på Dos Caminos i Meatpacking District. Där väntade en strålande god middag, guacamole som var precis lika god som vi mindes den. Därefter gick vi ner i källaren till nyårsfesten. Där var vi socialare än socialast, jag socialiserade till och med med en häst. Dans och skratt präglade nyårsnatten med trevligt sällskap. Att den tog slut var kvällens största missräkning och vi promenerade hem genom ett livat New York som aldrig ville sluta fira in det nya året. 



På nyårsdagen åt jag och Min Blomma brunch innan vi begav oss till busstationen för att åka åt varsitt håll. Från och med avskedet stryker jag ett streck över hemresan. Komplett med drogkontroll av mina tillhörigheter i säkerhetskontrollen, svårighet för incheckningspersonalen att hitta min biljett, sämsta platsen i hela flygplanet, fyra timmar i Geneve och floder av tårar så är det en resa jag helst vill glömma.

Istället tar jag med mig känslan av New York, New York. En stad vars namn man ibland måste säga två gånger av okänd anledning. Det är något med den staden som jag inte kan sätta fingret på. De höga byggnaderna? Den vansinniga trafiken? Sällskapet? Hur som helst så trivs jag som fisken i vattnet och vill inget annat än att åka tillbaka. 



Mer New York åt folket.


LOVE / H

Igår kväll anlände jag så till Skövde igen efter 25 timmar på resande fot efter min Amerikavistelse.

Tröttheten visste inga gränser och gårdagen bestod till stor del av tårar av okänd härkomst. Men jag gissar att de mestadels bestod av avsked i kombination med trötthet och en flygresa med komplikationer som aldrig tycktes ta slut.

Angående min vistelse i det stora landet i väster så kan jag just nu bara meddela att jag haft det alldeles för bra. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta den här resan i ord, så jag avvaktar med det och bjuder än så länge bara på en bild.

Den är tagen i en julgranskula i julgranen i Bryant Park på Manhattan.

Man kan säga att den gångna veckan varit heltisk på alltför många sätt och den kommande veckan blir med största sannolikhet ännu värre med jobb, hemtenta, packning, seminarium och föreläsning.

Befinner mig i något som liknar en bubbla, är helt och hållet utmattad efter fredagens elva timmars arbetsdag på posten. Jag var hemma halv sju på kvällen. Halv sju. Jag skulle sluta kvart över fyra.

Jag ska jobba imorgon också, det enda jag längtar efter är lönekuvertet i januari. Jag har en känsla av att jag och min lillasyster har romantiserat jularna på posten. De är inte alls så härliga som jag minns dem. Hur jag någonsin ska orka jobba heltid framstår just nu som ett mysterium storlek större.

I övrigt längtar jag till USA. Jag åkter på fredag. Fredag. Det är alltså bara fem dagar kvar. Fem dagar går fort?


LOVE / H

Om det är någonting som vi i vänskapskretsen i Skövde blivit bra på under vår skoltid så är det att fira. Vi firar allt som går att fira.

Varje tenta firar vi tre gånger. Först när den är skriven, sedan när den är godkänd och sist men inte minst när vi slipper skriva omtenta.

I fredags var vi på Harrys för att äta middag. Samtidigt passade vi på att fira Sofias 23-årsdag, Ediths 10 000-dagarsdag och Kajsas 8000-dagarsdag. Edith och Kajsa blir tillsammans 18 000 dagar imorgon.

Vi kan dessutom passa på att fira att vi är lediga en tisdag, att inlämningsuppgifter är godkända eller bara fira för att vi känner oss allmänt bra.

Vi planerar även en tacksägelsemiddag där vi ska vara ytterst sentimentala och berätta vad vi är tacksamma för. Det kommer säkerligen att bli en strålande kväll, det förstår man ju.

Man måste helt enkelt passa på att fira medan man kan.

Och är det något vi är bra på, så är det att passa på!


LOVE / H

En lördag har anlänt och det slår mig återigen hur ofattbart inaktiv jag varit i bloggvärlden. Trots att jag lovar bättring så tycks det aldrig bli så. Man får helt enkelt se det här som en ytterst sporadiskt uppdaterad blogg numera. Jag tror att vi alla kan överleva det.

Jag befann mig i Enköping för en långhelg förra helgen. Det var väldigt trevligt och givande på alla sätt. Den här helgen befinner jag mig hemma i Skövde och har en storslagen vision om att jag ska ta tag i mig själv, min lägenhets smutsighet, mitt tvättberg samt mitt pluggande. Hittills har det gått sådär med det kan jag meddela. Det enda jag åstadkommit idag är att äta frukost. Men det är det viktigaste målet mat varje dag så man får vara nöjd med det lilla.

Jag har betalat en räkning också. Och räknat ner till min USA-resa.

Nu är det bara 13 dagar kvar.

Note to self: Ordna med ESTA-ansökan.


LOVE / H

Om en månad befinner jag mig i betongdjungeln där drömmar bildas. En av mina favoritstäder på den här planeten; New York. Till råga på allt med en av mina favoritpersoner vid min sida; Min Blomma.

Om jag längtar? Jag längtar ihjäl mig. Och jag tänker inte låta en endaste liten snöstorm komma mellan mig och min resa.



Att dessutom hälsa på släkten både i NYC och Massachusetts samt en eventuell tripp till Boston gör inte saken sämre alls.

Innan avresan ska jag bara hinna till Enköping en sväng för julfirande nästa helg, sammanfatta föreläsningar och böcker, skriva en hemtenta och genomföra tre seminarier. Dessutom ska jag jobba ett par dagar. Hur jag ska hinna med? Jag får väl helt enkelt ta och skaffa mig lite självdisciplin och sluta titta på serier som för länge sedan har slutat vara bra.

I helgen får jag helt enkelt begrava näsan i böckerna.

Och för övrigt så har min träningsvärk sedan söndagens gymnastikpass gått över idag. Det var onekligen på tiden.


LOVE / H







   

Jag har dammat av det gamla härliga uttrycket "en gång gymnast alltid gymnast".

För de som ännu inte vet så har jag gått och engagerat mig i Skövde Gymnastikförening under hösten. Efter diverse påtryckningar från ett antal ledare om att jag och ett gäng andra gamla gymnaster ska vara med i en tävling som heter Vårcupen så entrade jag igår kväll hallen som gymnast.

Jag har inte tävlat i truppgymnastik sedan våren 2006 och tränat har jag inte gjort på fyra år.

Jag kan dock med glädje meddela att jag inte skadat mig och att varenda övning sitter som gjuten i ryggmärgen trots att kroppen har en något annorlunda sammansättning än för fyra år sedan.

Jag genomförde på tumblingen handvolt-kullerbytta, frivolt-rondat, rondat-flickis samt spagathandvolt-spagathandvolt. På trampett gjorde jag frivolter till stående upp på mattberg och jag hoppade överslag till stående med hoppbord.

Idag har jag ont i precis hela kroppen. Även om jag tränar så har jag nu använt muskler som legat i vila alltför länge. Att Ewa sa att rondat-flickis-salto ska vi väl få runt dig på till april skrattade jag åt för två veckor sedan. Nu känns det istället som att jag skulle kunna göra det imorgon, (om bara träningsvärken försvinner först).

Jag känner mig pånyttfödd och frälst. Jag har återupptäckt min version av Jesus.

HALLELUJAH!


LOVE / H 

Ingen har väl lyckats missa den debatt som fullkomligt rasat den gångna veckan angående ett antal sverigedemokrater som betett sig illa. Eller bortom illa.

Att beskriva sverigedemokraternas idioti tänker jag verkligen inte försöka mig på. Den talar för sig själv. Däremot undrar jag när människor i Sverige, (det sverigedemokraterna kallar för riktiga svenskar), slutade att bry sig om sina medmänniskor.

De allra flesta människor som anländer till Sverige just nu är flyktingar. De flyr för att deras enda val är att fly eller dö. De väljer att försöka leva och hamnar i ett kallt land i norr där de inte är välkomna mer än på pappret. Jag har en vän som coachar utrikesfödda på arbetsförmedlingen. Det enda alla som kommer till henne vill är att jobba. De ber om arbete, men arbetsmarknaden är i många avseenden stängd för dessa människor som i många fall har bra mycket mer utbildning än många svenskar.

Är det då konstigt att de tvingas leva på bidrag? Så när svenskar är arga och upprörda på att invandrare lever på bidrag så tycker jag att de kan fråga sig vems fel det där. Är det invandrarna själva som inte släpper in sig själva på arbetsmarknaden? Eller är det månne så att svenskarna utesluter invandrarna från arbetsmarknaden? Enligt arbetsförmedlingen är det i alla fall så. Låter det bekant?

Under mina snart tio år på Posten har jag arbetat tillsammans med två icke-svenskfödda personer. Den ena adopterad och den andra var en praktikant som kom till Posten via arbetsförmedlingen/kommunen/stöd för ungdomar. Något i den stilen.

Är det inte märkligt att ett så stort företag som Posten inte har speciellt många invandrare anställda? Kan det verkligen vara så svårt att läsa på brev och sedan dela ut dem? De enda invandrare jag sett på Posten är lokalvårdarna, men de är anställda av iss.

Varför är det så många som ser invandrarna som en belastning istället för en resurs? Tänk om man bara kunde ta vara på deras kunskaper om andra kulturer, deras språkkunskaper och livserfarenheter och använda dem i och med att marknaden blir alltmer global. Varför anses inte deras akademiska utbildning från sina hemländer vara något värdefullt i Sverige?

Och vart kom all smygrasism ifrån?

I kön på ÖoB:
En man i övre medelåldern berättade för mig och Cissi att "ett ungdomsäng, jag ska inte säga vilken nationalitet de hade, men..." stod och hetsade en hund till aggressivitet när den var instängd i en baklucka i en bil.
Varför var han tvungen att säga "jag ska inte säga vilken nationalitet de hade"? Tror han på allvar att ett gäng etniskt svenska ungdomar inte hade kunnat reta upp en hund i en bil?

På ett gym i stan:

"Det satt två killar i omklädningsrummet. Båda var negrer". Kontentan i den här historien var att den ena var blind. Blinhet har mig veterligen inget som helst samband med hudfärg. Varför var det viktigt för denna man i övre medelåldern att påpeka att det inte handlade om två vita män?

Att skilja på vi och dem är det dummaste jag vet. Det som skiljer människor åt är möjligtvis språk, religion, kultur och hudfärg. Det som inte skiljer människor åt är allt annat. Alltså:

* Behov av mat och vatten.

* Behov av tak över huvudet.

* Behov av trygghet och närhet.
Den här listan kan pågå i all oändlighet, men faktum kvarstår att människor är till 99 % lika varandra så varför är det så många som envisas med att fokusera på det som skiljer människor åt?

Det är som Soran Ismail säger. Det är skillnad på nationalitet och etnicitet. Är du svensk medborgare så är du svensk. Punkt. Att ha en annan etnisk bakgrund är något annat, men det betyder inte att man inte är svensk. Jag vill inte leva i ett Sverige där medmänskligheten och toleransen, sympatin och empatin till sina medmänniskor alltmer försvinner.

Nu är det faktiskt dags för oss alla att skärpa till oss. Jimmie och hans vänner är de som inte kan uppskatta Sverige som ett vackert land som vill hjälpa sina medmänniskor som flyr från sina hemländer. Jimmie och hans vänner kan i så fall flytta härifrån. Jag vill att alla ska vara välkomna här.

Alla är välkomna till mitt Sverige.


LOVE / H

Så, efter mitt korta blogguppehåll börjar det kanske bli dags att skriva om den beryktade 25-årsfesten som ägde rum i lördags.

Efter diverse turer med lokalen, såsom en död ljudanläggning, ostädad lokal samma dag som festen och en nyckelman som låg och sov så anlände gäster från valda delar av Sverige i omgångar. Det var Kalmar, Karlstad, Enköping, Västerås och Borås som berikade schlätta med besök.

Efter lite hyggande i centrum, en sen lunch och ett antal uppdateringar och skvaller så började de riktiga festförberedelserna.

Vid ankomsten till lokalen åt vi pizza innan jag och min medvärdinna blandade bål med hjälp av en riktig bartender och började ta emot gäster.

Vi fick presenter som förgyllde kvällen. Exempelvis fick vi varsin 'Mina kompisar-bok' som fylldes i under festens gång vilket i söndags kväll ledde till en hel del skratt. Vi fick dessutom dekorerade heliumballonger som efter städningen i söndags fick följa med hem.

Jag har tappat min inspiration. Det verkar hända allt oftare nuförtiden. Jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det hela. Jag har jättemycket att skriva om, men samtidigt absolut ingenting att skriva om. Hur motiverar jag mig till att skriva oftare? Går det? Jag kanske bara borde ta tjuren vid hornen.

Idag fick vi tillbaka resultatet på tentan vi skrev förra fredagen. Jag fick VG. Jag är vansinnigt nöjd kan man säga.

Nu har nya kurser satt igång. Det är de två sista kurserna innan c-uppsatsen ska skrivas och vips så är det sista skolåret passerat och vi står arbetslösa i juni. Det känns onekligen betryggande. Inte.

Nästa helg invarderas Skövde av halva Sverige. Enköping kommer, Karlstad kommer, Borås kommer och Kalmar kommer. 25-årsfest står på schemat och jag längtar ihjäl mig. Det kommer onekligen att bli fantastiskt. Det finns inget annat alternativ känner jag.


Jaha. Nähä. Jag kanske ska sova eftersom det råkar vara skoldag imorgon.


LOVE / H